De lade till vid en uthamn nere på Möre för natten. Nu gick det mycket högre sjö — bussan slet i förtöjningarna, höjde och kastade sig. Kristin var nere i det rum där hon skulle sova med Erlend och de två små. Hon kände kväljningar, hade ej ordentligt fotfäste på tiljorna, som liksom stego och sjönko igen under benen på henne, oxblåslyktan svängde över hennes huvud, det svaga ljuset fladdrade — och hon stod där och stretade med Munan, skulle ha honom att uträtta något, ned mellan plankorna. När han vaknade sömndrucken, lät han både det ena och det andra gå i deras bädd, skrek och väsnades och ville inte tillåta att den främmande kvinnan, hans mor, tog i honom för att hjälpa honom och hålla fram honom. Då kom Erlend ned.
Hon kunde ej se hans ansikte; då frågade han, mycket lågmält:
»Såg du Nåkkve? — Han var så lik dig i ögonen, Kristin.» Erlend drog efter andan, kort och häftigt. »Sådana voro dina ögon den morgonen utmed muren vid nunnornas örtagård — då du fått veta det värsta om mig — och du gav mig din tro —»
Det var då hon känt den första droppen bitter galla stiga upp i hjärtat. Gud skydde svennen — måtte han icke få uppleva den dag då han tycker sig ha lagt sin tro i en hand som låter allt rinna mellan fingrarna likt kallt vatten och torr sand —.
För en liten stund sedan hade hon tyckt att hon hörde hovslag
någonstädes långt söderut i fjällmarken. Nu hördes det igen,
närmare: det var icke löshästar, det var en ryttare, han red skarpt över
hällarna därborta intill höjden.
Ångesten sänkte sig isande över henne: vem färdas ute så sent? Döda män rida norrut, när månen är i nedan — hörde hon ej ryttare som följde den förste — långt bakom? Likväl blev hon sittande; hon visste ej själv om det var för att hon domnat av köld eller för att hon var så hård till sinnes i natt —.
Hit ärnade han sig, ryttaren — nu red han över vadet nedanför ängsvallen. Hon såg en spjutsudd blänka ovan videbuskarna. Då kom hon sig äntligen ned från stenen, ville springa tillbaka till sätern — nu hoppade ryttaren av hästen, band honom vid grindstolpen och kastade sin kappa över honom som täcke. Han kom uppåt sluttningen, det var en stor och bred man — nu kände hon igen honom, det var Simon.
När han såg henne komma mot honom där i månljuset, tycktes han bli lika förfärad som hon hade varit förut:
»Jesus, Kristin, är det du själv eller — huru kan det bära till att du är här ute nattetid —? Väntade du mig?» frågade han häftigt, som i stor ångest, »har du haft förebud om min färd?»
Kristin skakade på huvudet:
»Jag kunde ej sova. — Svåger, hur är det fatt —»
