mellan tjänstepigorna, gå och lägga sig. Hon sov i Tordis’ stuga, eftersom det var så många gäster vid gården.
Det var bitande kallt, och norrskenet blossade och fladdrade ovan fjällens hjässor nordanåt. Snön knarrade under Kristins fötter, där hon sprang över tunet huttrande, med armarna korslagda över bröstet. Då märkte hon att i skuggan under gammalloftet gick en människa häftigt fram och tillbaka på snön, slog ut med armarna, vred sina händer och kved högt. Kristin kände igen modern sprang förfärad bort till henne och frågade om hon var sjuk.
»Nej, nej», sade Ragnfrid häftigt. »Jag måste bara ut — gå och lägg dig, barn!»
Kristin vände om. Då kallade modern sakta på henne.
»Gå ned i stugan och lägg dig hos far och Ulvhild — tag henne i dina armar, så han icke av ovarsamhet råkar klämma henne; han sover så tungt, när han druckit. Jag går upp och lägger mig här på gammalloftet i natt.»
»Jesus, mor!» säger Kristin, »I frysen ihjäl, om I skolen ligga där, och ensam därtill. Och vad tron I far skall säga, när I icke kommen i säng i natt?»
»Han märker det icke», svarade modern, »han sov nästan då jag gick, och i morgon vaknar han sent. Gå och gör, som jag sagt.»
»Det blir så kallt för er», jämrade Kristin, men modern visade bort henne, något mildare, och låste in sig på loftet.
Där var lika kallt inne som ute och kolmörkt. Ragnfrid trevade sig fram till sängen, kastade av sig huvudplagget, löste upp sina skor och kröp in mellan fällarna. De isade henne, det var som att sjunka i en snödriva. Hon drog fällen över huvudet, drog upp benen under sig och stack in sina händer i barmen — så låg hon och grät, än helt sakta med strömmande tårar, än så att hon skrek och skar tänder därvid. Till sist hade hon dock värmt upp bädden omkring sig, så mycket att hon började sövas därav, och så grät hon sig i sömn.
V
Det året Kristin fyllde femton år på våren, stämde Lavrans Björgulfson och riddar Andres Gudmundson till Dyfrin möte med varandra på Holledis’ ting. De avtalade då att Andres’ näst äldsta son, Simon, skulle fästa Kristin Lavransdotter och få Formo, som var herr Andres möderneodal. Männen förbundo sig härtill med handslag, men intet brev uppsattes ännu, ty Andres måste först ordna med sina övriga barn om deras arv. Det dracks därför heller icke fästningsöl, men riddar Andres och Simon följde med till Jörundgård för att se på bruden, och Lavrans höll ett stort gästabud.
Lavrans hade nu fått sitt nya hus rest i två våningar, med murade eldstäder både i stugan och på loftet och fagert rustat med sni-
