»Jag fick det i avskedsgåva, en gång då jag skulle rida från gården —»
»Detta tyckes mig vara alltför stor gåva», sade hon sakta och såg ned.
Simon smålog och svarade:
»Du kan tarva mycket slikt du, Kristin — när den tid kommer att du skall sända ut alla dina söner med fästegåvor —»
Kristin såg på honom och sade:
»Det vet du, Simon — jag menar att de ting du har efter honom — du vet att jag har dig så kär som om du varit hans egen son —»
»Gör du det, du —?» Han lade utsidan av handen helt hastigt mot hennes kind och strök över den, och han log ett underligt litet leende, medan han talade som till ett barn: »Ja, ja, Kristin, jag har märkt det —»
IV.
Något senare på hösten hade Simon Andresson ett ärende hos sin bror på Dyfrin. Medan han var där, fick han en friare till sin dotter Arngjerd.
Saken blev ej avgjord, och Simon var något orolig och ängslig till sinnes, medan han red norrut. Kanske han borde ha slagit till, så hade flickan nu varit välbärgad och han själv kvitt all oro för hennes framtid. Kanske Gyrd och Helga hade rätt — det var vettlöst av honom att han icke grep tag med båda händer, när han fick ett sådant anbud för denna dottern —. Eiken var en större gård än Formo, och Åsmund var själv ägare till mera än tredjedelen; han skulle aldrig ha tänkt på att fria för sin son till en mö med sådan börd som Arngjerd, låglättad och frändelös på morssidan, om det icke varit för att Simon ägde tre markabol i gården såsom pant. De hade måst låna pengar både hos nunnorna och på Dyfrin, när Grunde Åsmundsson fick gälda mansbot för andra gången. Grunde blev vild, när han var drucken — men annars var han en rättsinnig och välment man, sade Gyrd, och säkert skulle han låta leda sig av en så förståndig och snäll kvinna som Arngjerd.
Men det var nu detta att Grunde icke var så många år yngre än han själv. Och Arngjerd var ung. Och folket på Eiken ville ha bröllopet redan till våren —.
Det satt i Simon som ett ont minne — han tänkte ej därpå, när han kunde slippa. Men nu sedan Arngjerds giftermål kommit på tal, dök det ständigt upp. En oglad man hade han varit första morgonen då han vaknade vid Ramborgs sida. Han hade väl icke varit mer yr och hänsynslös, då han gick i säng, än en brudgum borde vara — fast det gjort honom underlig och vild i hågen att se Kristin bland brudens följeskvinnor — och Erlend, hans nya släkting, var bland de män som följde honom upp på brudloftet. Och när
572
