han vaknade nästa morgon och låg och såg på bruden, som ännu sov, hade han känt liksom en smärtsam och svår skam djupt inne i hjärtat — det var som om han skulle ha förgripit sig på ett barn —.
— Ehuru han visste att han kunde sparat sig det bekymret.
Hon hade skrattat, när hon slog upp sina stora ögon.
»Nu är du min, Simon» — hon rörde med händerna vid hans bröst. »Min far är din far, och min syster din syster» — och han hade blivit svettig av ångest, ty han undrade om hon känt hur hjärtat spratt till i barmen på honom vid dessa hennes ord.
Eljest var han ju mycket nöjd med sitt giftermål, det höll han fast vid. Hans hustru var rik, av ypperlig ätt, ung och frisk, vacker och snäll. Hon hade fött honom en dotter och en son — det uppskattar en man, då han prövat på att sitta i rikedom och icke få barn, som kunna hålla boet samman efter föräldrarna. Två barn — och deras välstånd tryggat — och ändå var han så rik att han därtill kunde skaffa Arngjerd ett gott gifte.
En son till ville han nog gärna haft — ja, han skulle ej sörja, om det kom både ett och två barn till på Formo. Men Ramborg var nog glad, så länge hon slapp. Så det var ju gott för något, det också, ty han kunde ej förneka att det bidrog mycket till trevnaden i huset, om Ramborg var vid gott lynne. Han kunde nog önskat att hon haft ett lugnare sinnelag. Han visste ej alltid hur han hade det med sin hustru. Och det kunde gärna varit större reda i skötseln inomhus också, hemma hos honom. Men ingen man får vänta sig alla skålar iskänkta, som det heter —. Det sade Simon sig själv gång på gång, medan han red hemåt —.
Nu skulle Ramborg till Kruke veckan före Klemensmässan — det livade alltid upp henne att komma hemifrån någon tid —.
Fast Gud månde veta hur det skulle gå därborta den här gången. Det var åttonde barnet Sigrid gick med nu. Och han hade blivit skrämd, när han tittade in hos systern nu på återvägen — hon såg ej ut att orka stort mera.
Han hade offrat fyra tjocka vaxljus till den gamla bilden av Jungfru Maria i Eyabu, som skulle vara särskilt undergörande, och lovat rika gåvor, om Sigrid kom igenom med liv och hälsa. För hur det skulle gå med Geirmund och alla barnen, om modern dog ifrån dem — nej, det kunde han ej tänka sig —.
Och de levde i stor sämja, Sigrid och Geirmund. Aldrig hade hon fått höra ett omilt ord av mannen, sade hon, aldrig hade han lämnat en sak ogjord som han tänkte kunde glädja henne. När han förstod att Sigrid tärdes av längtan efter det barn hon fått i sin ungdom med Gjavvald Arnesson, hade han förmått Simon att hämta gossen, så att modern skulle få ha honom hos sig en tid. Sigrid fick nu bara sorg och missräkning av återseendet med den bortskämda stormansättlingen. Sedan hade Sigrid Andresdotter slutit sig än fastare till sin make och de barn hon hade med honom, så
