Ulv är en riddares son och en välbärgad man — som icke tarvar söka sitt bröd i annan mans gård. Men han följde oss hit, för det han hellre ville leva samman med oss, sina fränder, än sitta på sin egen gård i Skaun — efter det som hände —»
Erlend teg litet. Hans ansikte blev vekt och vackert. Så började han igen:
»Nu ärna vi, Kristin och jag, göra detta bröllop åt honom, som om han varit vår bror. Det är meningen att Ulv och jag skola rida söderut till Musudal och fria på Medalheim instundande vecka. För syns skull, förstår du. Men nu hade jag tänkt frambära en bön till dig, svåger — Jag har väl i minne, Simon, att jag redan är dig tack skyldig för mycket. Men Ulv är illa liden här i bygden. Och du är så högt hedrad, att få män äro dina jämlikar — och jag själv —», han ryckte på axlarna och skrattade till. »Vill du göra så stor välgärning, Simon, att du rider med oss och blir taleman för Ulv? — Han och jag ha följts åt, sedan vi voro småpiltar», sade Erlend bedjande.
»Det vill jag, svåger!» Simon hade rodnat — han kände sig underligt brydd och bevekt vid Erlends öppenhjärtiga tal. »Allt vad jag kan göra för att hedra Ulv Haldorsson, det gör jag gärna.»
Kristin hade suttit borta i vrån med Andres — pojken ville nödvändigt att hans moster skulle kläda av honom. Nu kom hon fram i ljuset — barnet satt halvnaket på hennes arm och höll henne om halsen.
»Detta är välvilligt av dig, Simon!» sade hon sakta och räckte fram handen. »För detta tacka vi dig alla —»
Simon tog löst om hennes hand ett ögonblick:
»Ånej, Kristin —. Ulv har alltid likat mig väl — du må veta att jag gärna gör detta —», han sträckte armarna efter sonen, men Andres gjorde sig rar, sparkade efter fadern med sina små nakna fötter, skrattade och klängde sig fast vid mostern.
Simon lyssnade på de två, medan han satt och talade med Erlend om Ulvs penningförhållanden. Pojken skrattade överljutt hela tiden — hon kunde så många lekar och barnramsor, och så skrattade hon med, kuttrande mjukt och blitt, djupt nere i strupen. En gång då han såg dit bort, hade hon gjort ett slags vindeltrappa av sina fingrar, och Andres’ fingrar voro människor som gingo uppför den. Till sist fick hon ned honom i vaggan och satte sig hos Ramborg. Systrarna småpratade med varandra i viskande ton —.
Det var sant nog, tänkte han, sedan han lagt sig om kvällen —
han hade alltid tyckt om Ulv Haldorsson. Och sedan den vintern i
Oslo, då de tillsamman kämpat för att hjälpa Kristin, hade han känt
sig bunden vid mannen med ett slags vänskapsband. Han tänkte
aldrig på annat än att Ulv var hans like, en storhövdings son. Och han
rättslösa ställning i farsätten, eftersom han avlats i hor, vållade
584
