endast att Simon blev ännu mera varsam i sitt umgänge med Ulv — någonstädes i djupet av hans eget hjärta levde alltid en bön för Arngjerds välfärd. Men eljest var ju detta icke någon vacker sak att bli inblandad i — den halvgamla karlen och ett ungt barn som hon! — Nå, om Jartrud Herbrandsdotter farit fram i fläng, när hon var vid tinget i somras, så angick det inte honom — han var icke befryndad med det folket, och Ulv var en nära frände till hans svåger.
Ramborg hade ospord erbjudit sig att hjälpa Kristin som värdinna och göra tjänst vid bröllopsbordet. Det tyckte han var vackert av henne. När det gällde något, så visade då Ramborg alltid från vad slags folk hon härstammade. Jo, visst var Ramborg snäll —.
V.
Dagen efter Katarinamässan höll Erlend Nikulausson sin frändes bröllop, mycket vackert och ståtligt. Mycket gott folk hade kommit samman — Simon Darre hade sörjt för det; han och hans hustru voro mycket vänsälla och omtyckta i bygderna däromkring. Båda prästerna från Olavskyrkan voro där, och Sira Eirik signade huset och sängen — detta ansågs för en ära, ty Sira Eirik sjöng nu endast mässan vid stora högtider och utövade själavård åt några få församlingsbor, som varit hans skriftebarn i många år. Simon Darre läste upp brevet om Ulvs vängåva och morgongåva till bruden, Erlend talade vid bordet mycket vackert till sin frände, Ramborg Lavransdotter skötte värdinneskapet tillsammans med sin syster och var även med och klädde av bruden på loftet.
— Likväl blev det icke någon riktig bröllopsgamman. Bruden tillhörde en gammal och ansedd houldsätt där i dalen; hennes fränder och landsmän kunde omöjligt tycka att hon fått jämbördigt gifte, då hon måste hålla tillgodo med en utbygding och därtill en som tjänade i annan mans gård, om det nu också var en frändes. Varken Ulvs börd, en riddares och rikemans son med sin tärna som han var, eller hans släktskap med Erlend Nikulausson tycktes Herbrandssönerna räkna för någon stor heder —.
Bruden själv var nog ej heller nöjd med hur hon ställt för sig, Kristin lät helt försagd, när hon talade med Simon om detta — han hade ärende in till Jörundgård några veckor efter bröllopet. Jartrud kältade på sin man att de skulle flytta till hans gård i Skaun — gråtande hade hon sagt, så Kristin hörde det, att det tycktes henne värst av allt, om hennes barn skulle heta en tjänstekarls son. Ulv hade ingenting svarat härpå. De nygifta bodde i det huset som kallades brytestugan,[1] sedan Jon Einarsson bott där, innan
- ↑ Bryte kallades bl. a. den som stod i spetsen för tjänarna vid en bondes gård.
