Ringheim i Toten, en gård som han fått med sin hustru; hans barn komme väl att bli hemmastadda där de hade sin möderneätt och odaljord. Håvard ägde ännu mycken jord, men den låg mest i Valdres, och nu hade han genom sitt giftermål fått stora egendomar i Borgeområdet. Men det tycktes vågebor och norddalmän den största olycka att den urgamla ländemansätten blivit av med Sundbu, där den setat och rått över bygden så långt tillbaka i tiden, som arvsägnen visste berätta om.
En kort tid hade Sundbu varit i händerna på kung Håkon Håkonssons trogne ländeman Erlend Eldjarn av Godaland i Agder — Gjeslingarna hade aldrig varit varma vänner till kung Sverre och hans ättmän, och de hade gått med hertig Skule, när han reste upprorsflock mot kung Håkon. Men Ivar unge hade fått igen Sundbu genom lagligt byte med Erlend Eldjarn och gift sin äldsta dotter, Gudrun, med honom. Ivars son Trond hade ej gjort sin släkt heder på något vis, men hans fyra söner voro präktiga, vänsälla och djärva män, och folk tog det tungt att de mist sin fädernegård.
Och innan Ivar flyttade från dalen, hände det en olycka, som vållade att folk ännu mer sörjde och vredgades över Gjeslingarnas öde. Guttom var ogift, men Borgars unga hustru satt efter honom på Sundbu. Dagny Bjarnesdotter hade alltid varit något klen till förståndet och alltid öppet visat att hon älskade sin make till övermått — Borgar Trondsson var vacker, men ganska lösaktig i sina seder. På vintern sedan han rymt ur landet gick Dagny ned sig i en vak på Vågevattnet. Olyckshändelse kallades det, men folk förstod ju att sorg och saknad berövat Dagny det lilla vett hon hade, och alla ömkade uppriktigt den enfaldiga, snälla och vackra unga kvinnan, som fått en sådan bråddöd. Harmen tog då överhand mot Erlend Nikulausson, som bragt alla dessa olyckor över bygdens bästa folk. Nu kom det också på tal hur han farit fram, när han skulle gifta sig med Lavrans Lagmanssons dotter — ja, hon hörde ju till Gjeslingarna hon med på morssidan —.
Den nya husbonden på Sundbu blev illa liden, ehuru ingen egentligen hade något att säga om Sigurd själv. Men han var från Agder, och hans far hade gjort sig till ovän med varenda människa i denna landsända som haft att göra med honom, Erlend Eldjarn. Kristin och Ramborg hade aldrig träffat denne sin systrung. Simon kände herr Sigurd från Raumarike — han var nära frände till Haftorssönerna, och de voro nära fränder till Gyrd Darres hustru. Men så invecklade som dessa förhållanden voro, undvek Simon så mycket han kunde att sammanträffa med herr Sigurd. Till Sundbu hade han ej lust att fara nu. Trondssönerna hade varit hans kära vänner, Ramborg och Ivars och Borgars hustrur hade brukat gästa varandra varje år. Herr Sigurd Erlendsson var också mycket äldre än Simon Andresson — en man på närmare sextio år.
588
