Simon tyckte därför att så tilltrasslat hade allting nu blivit, därigenom att Erlend och Kristin bodde på Jörundgård, så att om också deras gårdsfogdes giftermål i och för sig icke kunde kallas någon stor tilldragelse, var det tillräckligt för att göra ställningen ännu svårare. Eljest brukade han aldrig besvära sin unga hustru med de svårigheter eller motgångar han väl hade ibland, men nu kunde han ej avhålla sig från att tala litet om dessa saker med Ramborg. Han blev både förvånad och glad, när han märkte hur förståndigt hon talade därom och hur vänligt hon försökte göra allt vad hon förmådde för att hjälpa.
Hon var på Jörundgård hos sin syster mycket oftare än förr, och hon lade alldeles bort sitt buttra sätt mot Erlend; på juldagen, då de efter högmässan möttes på kyrkbacken, kysste Ramborg inte bara Kristin utan också svågern. Och hon hade ju alltid förut så grundligt gjort narr av hans utländska »funder» — att han brukat kyssa sin svärmor till hälsning och dylikt.
Det for igenom Simon, när han såg Ramborg lägga sina händer om Erlends hals, att — han kunde då göra detsamma med sin svägerska. Men han kände att han kunde det i alla fall ej. Han hade ju heller aldrig tagit efter den seden att kyssa sina frändekvinnor — hade blivit så utskrattad av sin mor och systrarna, då han började försöka sig på det, när hån kom hem på besök den tid han var vid hirden och var kärtesven.
Vid julgillet på Formo bänkade Ramborg Ulv Haldorssons unga hustru på en hög och hedrande plats och visade både henne och honom sådan heder som var övlig mot ett brudpar. Och hon for till Jörundgård och var hos Jartrud, när hon fick barnet.
Detta inträffade en månads tid efter jul, två månader för tidigt, och gossen var dödfödd. Nu beklagade sig Jartrud överljutt — hade hon kunnat tänka sig att det skulle ga så, då skulle hon icke ha gift sig med Ulv. Men nu var det gjort och kunde ej hjälpas.
Vad Ulv Haldorsson tänkte om hela saken, visste ingen — han sade ingenting.
Veckan före midfastan redo Erlend Nikulausson och Simon
Andtesson tillsammans söderut till Kvam. Några år före sin död hade
Lavrans tillsammans med ett par andra bönder köpt en mindre gård
där i bygden; nu ville odalmännen lösa den till sig igen, och det
var något oklart huruvida den på sin tid enligt lag hembjudits åt
säljarnas fränder och om dessa på lagligt sätt hävdat sina
rättigheter. När boet efter Lavrans skiftades, hade också denna
gårdpart jämte några andra mindre egendomar, angående vilka det
kunde bli rättegång om hemulsrätten, undantagits, och systrarna delade
inkomsterna av dessa. Därför infunno sig nu båda Lavrans’ mågar
å hustrurnas vägnar.
