part i målet. Nu var det som om han vaknade. Han läste uppmärksamt igenom alla skrivelserna, några av dem flera gånger. Så redogjorde han för saken, klart och kortfattat — så och så lydde lagbokens ord, och så blevo de i allmänhet tolkade; de oklara och otympliga uttrycken i breven måste betyda antingen det eller det; kom saken inför tinget, så komme utslaget att lyda antingen så eller så. Därför föreslog han en uppgörelse, som odalmännen kunde vara skäligen belåtna med, men som icke heller var särskilt ofördelaktig för de nuvarande ägarna.
Han stod medan han talade, med vänstra handen vilande på svärdshjaltet och med brevbunten vårdslöst i den högra. Han uppträdde som om han var den som ledde denna överläggning — men Simon förstod att han ej tänkte på det själv. Så där hade han varit van att stå och tala, när han höll sysslomannating i sitt fylke — när han vände sig till någon av de andra och frågade om ej detta var så eller så, om de förstått hans framställning, så frågade han som om han förhört vittnen — icke ohövligt, men i alla fall som om det var hans sak att fråga och de andras att svara honom. När han talat slut, räckte han breven till länsmannen, som om denne varit hans underordnade, och satte sig. Medan så de andra samtalade och även Simon hade sitt ord med i laget, hörde väl Erlend på, men dock på ett sätt som om han ej vore en av parterna. Han svarade kort, klart och vägledande, när någon ställde sina ord till honom — alltunder det han med nageln skrapade bort några fettfläckar som han fått framtill på rocken, rättade på sitt bälte, strök sina handskar mellan händerna, och han tycktes litet otålig att få ärendet avgjort.
De andra antogo den uppgörelse Erlend föreslagit, och den var sådan att Simon kunde varit tämligen nöjd med den för sin del; han hade knappast kunnat vinna något på att saken drogs inför rätta.
Men han var som sagt ur gängorna. Han tyckte själv att det var alltför barnsligt om han skulle förarga sig över att svågern begripit saken och inte han. Det var naturligt att Erlend bättre kunde tolka lagens ord och uttyda oklara skrivelser, eftersom det åratal varit mannens ämbete att skipa rätt och rannsaka i tvistemål. Men det hade kommit så oförhappandes: i går kväll på Jörundgård, då Simon talat med Erlend och Kristin om denna överläggning, hade icke Erlend yttrat någon åsikt — han hade visst bara hört på med ena örat. Ja, det var ju klart att Erlend måste vara mera lagkunnig än vanlig allmoge, men — det var som om lagen icke anginge honom själv, där han satt och undervisade de andra med likgiltig vänlighet. Simon fick en dunkel förnimmelse av att Erlend, hur det nu fallit sig, aldrig frågat efter lagen som rättesnöre för sitt eget liv.
Och underligt var det att han kunde stiga upp så där obesvärat.
