Han måste väl veta att detta riktade allas tankar på vem och vad han varit förut och hurudan hans ställning nu var. Simon kände att de andra sutto och tänkte på det — några kanske vredgades över denne man, som aldrig lärt att bry sig om vad folk tänkte om honom. Men ingen sade något. Och när den blåfrusna klerken, som var med länsmannen, satt sig ned och tagit skrivbrädet i knät, frågade han oupphörligt Erlend, och Erlend förestavade honom allt, medan han satt med några halmstrån, som han tagit upp från golvet, snodde dem om sina långa, bruna fingrar och flätade ihop dem till en ring. När klerken var färdig, räckte han kalvskinnet till Erlend, denne kastade halmringen på elden, tog skrivelsen och läste halvhögt:
»Allom mannom, som detta brev se eller höra, bjuda vi, Simon Andresson av Formo, Erlend Nikulausson av Jörundgård, Vidar Steinsson av Klauvastad, Ingemund och Toralde Björnssöner, Björn Ingemundsson av Lundar, Alf Einarsson, Holmgeir Moisesson, Guds hälsning och vår egen — haven I vaxet redo?» frågade han klerken, som stod och blåste på sina frusna fingrar. »Vare det Eder kunnigt att, sedan det lidit efter vårs Herras börd tusen vintrar och tre hundrade och åtta och trettio, fredagen före Midfasto söndag, möttes vi på Granheim i Kvams kyrkosocken — — —
Vi kunna taga den kistan, Alf, som står därute i kammaren, och bruka den till bord», vände han sig till länsmannen och räckte brevet till skrivaren.
Simon mindes hur Erlend varit, medan han umgicks med sina likar där norrut. Självsäker och frimodig, så det förslog, munter och lösmynt — men alltid med något visst inställsamt i sitt sätt: han var alls icke likgiltig för vad de tyckte om honom, vilka han räknade som likar och fränder. Tvärtom hade han nog fäst mycken vikt vid att vinna ett gott omdöme där.
Underligt bittert och våldsamt kände Simon sig plötsligt som ett med dessa bönder här från dalen — som Erlend ej brydde sig så pass mycket om att han gitte undra vad de tänkte om honom. För Erlends skull hade han blivit det — för hans skull hade han trätt ut ur hövdingars och rikemäns krets. Det var vackert så att vara den rike bonden på Formo — ja, men han kunde ej glömma att han fjärmats från sina jämlikar, fränder och ungdomsvänner, för det han gått slik tiggarvandring bland dem att han icke kunde förmå sig till att återse dem — han stod knappt ut med att minnas det. För denne sin svågers skull hade han så gott som uppsagt sin konung tro och lydnad och stigit ut ur hirdmännens led. Han hade röjt sig för Erlend så att det tycktes honom bittrare än döden att minnas, när det rann honom i hågen. Och Erlend var mot honom som om han ingenting hade förstått och ingenting mindes. Det besvärade icke den karlen något vidare att han ödelagt annan mans liv —.
592
