Erlend talade till honom i detsamma:
»Vi få laga att vi komma oss hädan vi, Simon, om vi skola hinna hem i kväll — jag går ut och ser till hästarna —.» Simon såg upp, kände en underlig, sjuklig ovilja vid åsynen av den andres högväxta, vackra gestalt. Under kappans hätta bar han en liten svart silkesluva, som slöt tätt efter huvudet och var knuten under hakan — det smala mörka ansiktet med de stora ljusblå ögonen djupt i skuggan under pannan såg ännu mera ungt och fint ut inom den. »— Och spänn tillsammans min skräppa under tiden», sade han i dörren och gick så ut.
De andra männen hade fortsatt att tala om saken. Det var ändå underligt, tyckte någon, att Lavrans hade kunnat ordna detta med så litet omtanke; den mannen brukade eljest veta vad han gjorde — han var den mest erfarne bonde i allt som rörde köp och försäljning av jord.
»Det är nog far min, som bär skulden för detta, sade Holmgeir Prästson. »Det mälde han själv i morgse — hade han velat höra på Lavrans den gången, så skulle allt varit redeligt och klart. Men I veten hurudan Lavrans var — mot prästerna blev han alltid foglig och spak som ett lamm —.»
Sin fördel hade då Lavrans på Jörundgård brukat inse likafullt, menade någon.
»Ja, det menade han väl att han gjorde, när han hörde på prästens råd», sade Holmgeir skrattande, »det kan vara klokt det, också i timliga ting — så länge en icke bligar åt samma bit som kyrkan fäst ögonen på —»
Märkeligt from hade då Lavrans varit, tyckte Vidar — han hade aldrig sparat vare sig gods eller fä, när det gällde kyrkan eller de fattiga.
»Nej», sade Holmgeir fundersamt. »Ja, hade jag varit en så rik man som Lavrans, då kunde jag väl också haft håg till att kosta något på min själaro. Men icke hade Jag gittat ösa ut mina ägodelar med bägge händer, så som han gjorde, och så likväl gått med röda ögon och vita kinder, var gång jag varit hos prästen och skriftat mina synder — och Lavrans skriftade varje månad han —»
»Ångerns tårar äro den helge Andes fagra nådegåva, Holmgeir», sade gamle Ingemund Björnsson, »säll är den som kan begråta sina synder här i denna världen, så mycket lättare kommer han undan i den andra —»
»Ja, då måste Lavrans varit i himmelriket långt före detta», sade den förre. »Så som han fastade och agade sitt kött — långfredag låste han in sig på burloftet och hudflängde sig med ett gissel, har jag hört sägas —»
»Håll din käft!» sade Simon Andresson, skälvande av förbittring; han var blodröd i ansiktet. Om det var sant vad Holmgeir
