medan han samtidigt med höger hand grep om Björns spjutskaft och böjde det nedåt —
»Kom dig ut», sade han flämtande till Simon och täckte svågern mot Vidar. Simon skar tänder och sprang inåt stugan för att möta Björn och Ingemund. Erlend var vid hans sida; skrek genom trampet och vapenlarmet: »Laga dig ut, hör du — dit nöt! Drag dig mot dörren — vi måste ut!»
När han förstod att Erlend menade de skulle gå ut bägge två, drog han sig baklänges, kämpande, mot utgången. De sprungo genom förstugan, och så stodo de på tunet — Simon ett par steg längre från huset, Erlend mitt framför dörren, med svärdet halvt lyft och ansiktet vänt mot dem som nu tumlade efter ut.
Ett ögonblick var Simon liksom bländad — vinterdagen utanför var så glimmande blank och klar — under den blå himlen välvde sig fjället gyllenvitt i det sista solskenet, skogen stod alldeles nedtyngd av snö och rimfrost. Över åkrarna gnistrade och glittrade det likt gimstenar[1] —
Han hörde Erlend säga:
»Icke botar det väl olyckan, om här ske flera dråp. Vi borde nu bruka vettet, gode män, så det icke blir än mer blodspillan. Det är illa nog som det är, att min svåger blivit mansbane —»
Simon steg fram till Erlends sida.
»Saklöst drap du syskonbarnet mitt, Simon Andresson», sade Vidar av Klauvastad, som stod främst i dörröppningen.
»Alldeles saklöst föll han väl icke. Men det vet du, Vidar — jag skall icke draga mig undan, utan böta för den olycka jag vållat eder. I veten alla, var I kunnen finna mig hemma —»
Erlend talade ännu litet med bönderna: »Alf — hur gick det med honom?» — han gick in igen med männen.
Simon stod kvar, underligt förlamad. Erlend kom ut om en liten stund: »Låt oss rida nu», sade han och gick vidare nedåt mot stallet.
»Är han död?» frågade Simon.
»Ja. Och Alf och Toralde och Vidar ha alla sår — men svåra äro de visst ej. Han hade svett av sig bakhåret, Holmgeir.» Erlend hade talat mycket allvarligt — nu frustade han plötsligt i skratt: »Nu luktar det skambränd trast i stugan, må du tro! Puken också — hur kunde det bära till att I bleven så osams på den lilla stunden?» frågade han häpen.
En halvvuxen pojke stod och höll deras hästar — ingen av dem hade tagit någon följesven med på denna färd.
Ännu buro de båda svärdet i handen. Erlend tog upp en hötapp och torkade blodet av sitt. Simon gjorde detsamma — när han fått av det värsta, stötte han svärdet tillbaka i slidan. Erlend rengjorde
- ↑ Ädelstenar.
