sitt mycket noggrant, till sist putsade han över det med en snibb av kappan. Så gjorde han några små, lekande utfall framför sig i luften — log i detsamma, flyktigt som vid ett minne — kastade det högt upp i vädret och grep det igen om hjaltet, stötte det i sin balja.
»Dina sår — vi få gå in i stugan, så skall jag förbinda dem —.» Simon sade att det var alls ingenting.
»Du blöder, du också, Erlend!»
»Med mig är ingen fara! Jag har så gott läkhull. Feta människor helas alltid senare, har jag lagt märke till. Och nu i denna köld — vi skola rida så långt —.»
Erlend fick salva och lappar hos bonden vid gården och skötte omsorgsfullt om den andres sår — det var två köttsår nära intill varandra i vänstra bröstet; det blödde ganska ymnigt först, men farliga voro de ej. Erlend hade fått en rispa utanpå låret av Björns spjutudd — det måste vara otäckt att rida med, tyckte Simon, men svågern skrattade: det hade endast nätt och jämnt gått igenom läderbyxan. Han smetade på litet av salvan och band väl om det mot frost.
Det var smällkallt. Innan de kommit utför höjden, som gården
låg på, började det bli rimfrost på hästarna, och pälsbrämen kring
männens kapphättor vitnade.
»Hu, hu!» Erlend huttrade. »Jag vånde vi vore hemma! Vi få rida in på gården härnere, och du lyser dig saker till dråpet —»
»Behöves det?» frågade Simon. »Jag talade ju med Vidar och de —»
»Lika gott att du gör det», sade Erlend, »själv bär fram tidenden här. Låt dem icke få något att klandra dig för —»
Solen var bakom åsen nu, kvällen blekt gråblå men ändå ljus. De redo längs en bäck, under björkar, som voro ännu mer ludna av rim än skogen i övrigt; det stod en råkall frostimma i luften härnere, så man kunde mista andan. Erlend muttrade otåligt över den långa köld de haft och den kalla ritt som låg framför dem.
»Du har väl icke kylt ditt ansikte, svåger —», han tittade bekymrad in under Simons hätta. Simon gned sig om ansiktet — förfruset det hade han ej, men han var något blek, där han red. Det missklädde honom, ty hans stora, fetlagda ansikte var mycket väderbitet och rödsprängt, och blekheten lade sig över det i grå fläckar och gjorde hyn liksom oren.
»Har du sett en man mocka dynga med sitt svärd?» sade Erlend — han brast i skratt vid minnet, lutade sig fram i sadeln och gjorde efter rörelsen, » — som han där — Alf — det är fullgilder karl till länsman det! Du skulle sett Ulv leka med svärd, Simon — Jesus Maria!»
Leka — jo, nu hade han då sett Erlend Nikulausson i den leken.
596
