Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/606

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

hirden det året — När det blev dager, såg han att det hade stänkt blod och hjärnmassa över hans brynjeskjorta — han ansträngde sig att se beskedlig och blygsam ut, medan han tvättade bort det —.

Men han hade ingen hjälp nu av att tänka på den stackars ryttardjävulen. Nej, det var ingen likhet mellan då och nu. Han kunde ej bli kvitt en fruktansvärd ångest för Holmgeir Moisessons skull.

Och så detta, att nu hade han Erlend att tacka för livet. Han visste ej ännu hur mycket det innebar, men han kände det som om allt måste bli annorlunda nu, då han och Erlend voro kvitt —.

I det stycket voro de kvitt, ja —.

Svågrarna hade ridit nästan utan att tala. En gång sade Erlend:

»Det var nu också vettlöst av dig, Simon, att icke tänka på dörren allra först —»

»Varför det?» frågade Simon ganska kort. »För det du var därute —?»

»Nej —», Erlend hade skratt i rösten. »Jo, det också — det tänkte jag nu icke på. Men ut genom den trånga dörren kunde de ju icke kommit mot dig fler än en för varje resa — Och så är det oftast ett rent under att se hur fort folk får igen sitt vett, när de komma under bar himmel. Nu tyckes det mig ett järtecken att det icke blev fler dråp än detta enda.»

Ett par gånger frågade han efter Simons sår. Simon sade att han ej kände vidare av dem — fast de svedo ganska illa.


De kommo till Formo sent på aftonen, och Erlend gick med svågern in. Han hade rått honom att sända sysslomannen en skrivelse om saken redan nästa morgon för att snarast möjligt få lejdebrevet i ordning. Erlend skulle gärna sätta upp skrivelsen för honom redan samma kväll — såren i bröstet skulle väl »hindra Simons skrivhand» — »i morgon får du fuller kura i sängen, du får nog litet sårhetta —»

Ramborg och Arngjerd sutto uppe och väntade. För köldens skull hade de krupit upp på bänken intill den murade eldstadens varma sida och dragit upp fötterna under sig — ett spelbräde hade de mellan sig — de sågo ut som två barn.

Simon hade knappt hunnit säga många ord om det skedda, förrän den unga hustrun flög emot honom och kastade sina armar om hans hals. Hon drog ned hans ansikte intill sitt, tryckte sin kind mot hans — och hon kramade Erlends händer, så att han skrattande sade, aldrig hade han trott att Ramborg var så fingerstark —.

Hon ville äntligen att husbonden skulle ligga härinne i natt, så skulle hon själv sitta uppe hos honom. Hon bad nästan gråtfärdig — men Erlend erbjöd sig att stanna och ligga hos Simon, om hon ville skicka en man norrut till Jörundgård med bud — det blev

598