ju i alla fall sent för honom att rida hem: »och synd om Kristin att sitta uppe så sent i denna köld — hon bidar också alltid själv på mig — goda hustrur ären I, Lavransdöttrar —»
Medan männen åto och drucko, satt Ramborg och smög sig intill sin make. Simon klappade henne då på armen och handen — han var både litet förlägen och ganska rörd över att hon visade så mycken oro och ömhet. Simon låg i Sämundstugan nu under långfastan, och när männen gingo ditbort, följde Ramborg själv med och ställde en stor kittel med honungsöl till värmning invid den resta härdstenen.[1]
Sämundstugan var en urgammal liten eldstuga, varm och tät — timret var så grovt att det endast var fyra stockar i väggen. Nu var där kallt, men Simon kastade ett väldigt fång torrved på elden och jagade sin hund upp i sängen — där kunde han ligga och värma åt dem. De drogo stabbestolen[2] och karmbänken ända fram till eldstaden och sågo sig till godo, ty de voro genomfrusna efter resan, och måltiden i storstugan hade bara halvt upptinat dem.
Erlend skrev brevet åt Simon. Så begynte de lösa upp sina kläder — då Simons sår började blöda igen, när han rörde armarna för mycket, hjälpte svågern honom med att få ytterdräkten över huvudet och stövlarna av fötterna. Erlend själv släpade litet på det sårade benet; han hade blivit stel och öm efter ritten, sade han, men det gjorde ingenting. Och de slogo sig åter ned vid elden, halvt avklädda — nu var här så gott och varmt och ännu ganska mycket öl kvar i kitteln.
»Du tar detta alltför tungt, svåger, det ser jag», sade Erlend en gång. De hade setat och slöat och sett in i elden. »Stor skada var det nu icke på denne Holmgeir —»
»Så kommer det icke att tyckas Sira Moises», sade Simon sakta. »Han är en gammal man och en god präst —»
Erlend nickade allvarligt.
»Rädeligt är det att ha gjort sig till en sådan mans fiende. I synnerhet då han bor så nära. Och så vet du, jag har ofta ärende i den socknen —»
»Åh — men slikt kan ju så lätt hända envar av oss. De döma dig väl till att böta tio, tolv marker i guld. Ja, och så vet du, biskop Halvard är en sträng Herre, när han skall skrifta en våldsman — och svennens far är en av hans präster. Men du kommer väl över både det ena och det andra —»
Simon sade ingenting. Erlend fortsatte:
»Jag får mig väl ådömda sårböterna» — han log för sig själv — »och jag äger icke mer av Norges jord som arv och eget än den där gården på Dovre —»
- ↑ Intill eldstaden stod en sten på kant för att skydda elden mot starkt luftdrag.
- ↑ Stol arbetad ur en enda stock.
