»Hur stor gård är Haugen?» frågade Simon.
»Jag minns icke så grant — det står i gåvobrevet. Men folket som brukar jorden gäldar mig endast med något hö. Ingen vill bo där — husen lära stå och förfalla — du vet, folk säger att min moster och herr Björn gå igen där efter döden —
— Annars så vet jag att för detta dagsverke i dag får jag tack av min hustru. Kristin håller av dig, Simon, som du vore hennes egen bror.»
Simon log nästan omärkligt, där han satt i skuggan. Han hade skjutit stabbestolen litet baklänges och skyggade med handen sina ögon från hettan mot brasan. Men Erlend var så förtjust i värmen som en katt — han satt tätt intill eldstaden, inkrupen i ett hörn av karmbänken, med ena armen om ryggstödet och det sårade benet utsträckt över motsatta armstödet.
»Ja, hon talade om det så fagerliga en dag i höstas», sade Simon om eh stund; det var nästan som en hånfull klang i hans röst. »Det visade hon här i höstas, då vår son låg sjuk, att hon är en trofast syster», tillade han allvarligt — men så kom den lätt gycklande tonen igen: »Nu, Erlend, hava vi hållit tro och loven mot varandra, såsom vi svuro, då vi lade våra händer samman i Lavrans och lovade att bistå varandra som bröder —»
»Ja», svarade Erlend troskyldigt. »Jag är glad över detta dagsverke, jag också, svåger Simon.» En stund sutto de båda tysta. Så sträckte Erlend liksom prövande ena handen mot den andre. Simon tog den, de tryckte hårt varandras fingrar, släppte taget och kröpo ihop, var på sitt håll, litet förlägna.
Omsider bröt Erlend tystnaden. Länge hade han setat med hakan i handen och stirrat in i elden på den öppna härden, där nu endast en och annan liten låga flämtade, fladdrade till, lekte litet och slickade de kolnade vedträna, som brusto sönder och sjönko ihop med små krasande ljud. Det var endast svarta kol och glödblandad aska kvar av brasan.
Erlend sade helt sakta:
»Så storhugat har du mött mig, Simon Darre, att jag tror få män kunna vara din like. Jag — jag har icke glömt —»
»Tig! — Du vet icke, Erlend — Det vet allena Gud i himmelrike », viskade han skrämd och utpinad, »— allt som bor i en mans håg —»
»Så är det», sade Erlend lika sakta och allvarligt. »Vi tarva väl alla — att han dömer oss med misskund —
— Men man må döma man efter hans gärning. Och jag — jag — Gud löne dig, svåger!»
Sedan sutto de dödstysta — vågade ej röra på sig för att kunna dölja sin förlägenhet.
Tills Erlend med ens lät sin hand falla ned på knät — en het, blå ljusstråle blixtrade fram ur stenen på den ring han bar på
600
