Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/641

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Det var också detta att så unga som deras söner voro — Nikulaus var nu sjutton vintrar gammal, Björgulf fyllde sexton och Gaute femton år till hösten — så hade de redan ett sätt i umgänget med kvinnor som vållade modern oro.

Det hade visserligen icke hänt något hon kunde peka på. De rände icke efter kvinnfolk, de voro aldrig råa eller ohöviska i sitt tal och tyckte ej om när tjänstfolket gjorde försök att komma med grovt skämt eller bära smutsiga rykten till gårds. Men så hade också Erlend varit, mycket hövisk och sedesam i det stycket — hon hade sett honom blygas över skämt som både hennes far och Simon skrattat hjärtligt åt. Men då hade hon oklart känt att de två andra skrattade som bönderna skratta åt uppdiktade berättelser om den enfaldige djävulen — under det lärda män, som bättre känna hans arga list, icke tåla slikt skämt.

Också Erlend kunde för visso frisäga sig från den synden att ha ränt efter kvinnor — bara folk som icke kände mannen kunde tro att han var lösaktig på det sättet, att han lockade kvinnor till sig och uppsåtligt vilseförde dem. Hon förnekade aldrig inför sig själv att Erlend hade fått sin vilja fram med henne utan att bruka giljarkonster, utan att öva svek eller våld. Och hon var viss om att de två gifta kvinnor med vilka han syndat var det ej Erlend som lockat. Men när lättfärdiga kvinnor mötte honom med kättjefulla och eggande later, hade hon sett att han blev som en nyfiken killing — det kunde stå som en doft av dolt och tanklöst lättsinne kring hela mannen.

Och med ängslan tyckte hon sig se att Erlendssönerna liknade sin far häri — de glömde alltid att tänka på folks omdöme, innan de handlade — efteråt lade de nog vid sig vad som blev sagt. Och när kvinnorna mötte dem med leende blidhet, så blevo de icke blyga eller tvära och förbehållsamma som de flesta gossar i deras ålder — de logo tillbaka och pratade och förde sig så fritt och otvunget, som om de varit i kungens gård och lärt hovmannaseder. Kristin blev rädd att de skulle komma på villovägar och skaffa sig svårigheter och olyckor av idel omisstänksamhet — såväl rika husfruar och deras döttrar som fattiga tjänstekvinnor tycktes modern alltför inbjudande i sin hållning mot dessa vackra ynglingar. — Men de blevo storligen förtörnade, de som andra unga män, om någon efteråt brydde dem för en kvinna. Särskilt Frida Styrkarsdotter gjorde ofta detta — hon var en gås, så gammal hon var, icke många år yngre än husfrun själv, och hon hade fått två frillobarn — till det sista hade hon rentav haft svårt att nämna fadern. Men Kristin hade hållit sin hand skyddande över den stackarn, och för det hon ömt och omsorgsfullt hade fostrat Björgulv och Skule, var matmodern mycket överseende mot denna tärna — ehuru hon förargade sig över att den gamla människan alltid skulle prata om flickor med de unga pojkarna.


633