Kristin tänkte nu att det bästa skulle vara om hon kunde få sina söner gifta i unga år. Men hon visste att lätt blev det ej — de män vilkas döttrar kunde vara jämgifte för Nåkkve och Björgulf, till börd och blod, skulle tycka att hennes söner icke voro nog burgna. Och den dom och kungens fiendskap som deras far ådragit sig skulle också stå i vägen, om sönerna ville försöka att bättra sina villkor i storhövdingars tjänst. Med bitterhet tänkte hon på de tider då Erlend och Erling Vidkunsson hade ordat om giftermål mellan Nikulaus och en av drotsens döttrar.
Hon visste nog en och annan uppväxande ungmö utmed dalarna, som kunde passa — rika och av goda ätter men vilkas fäder i något led hade hållit sig undan från hirdtjänst och stannat hemma i sin bygd. Men hon kunde ej tåla den tanken att hon och Erlend skulle få avslag, om de läto fria hos dessa storbönder. Här kunde Simon Darre ha varit den bästa taleman — nu hade Erlend berövat dem den hjälparen.
Kyrkans tjänst trodde hon ingen av sönerna hade håg för — utom kanske Gaute eller Lavrans. Men Lavrans var så ung ännu. Och Gaute var den enda av sönerna som hon hade någon riktig hjälp av på gården.
Storm och snö hade farit illa med gärdsgårdarna detta år, och
snöfallet under dagarna kring korsmässan försenade arbetet, så
att folk måste driva på duktigt för att bli färdiga i rättan tid.
Därför gav Kristin en dag Nåkkve och Björgulf i uppdrag att laga
gärdslet kring en åker som låg invid stora färdevägen.
Under midaftonsskiftet gick modern ditupp för att se hur sönerna redde sig med den ovana sysslan. Björgulf arbetade åt det håll där gårdsgatan gick — hon stannade en stund och talade med honom. Så gick hon vidare åt nordsidan. Då fick hon se hur Nåkkve stod och hängde över gärdsgården och pratade med en kvinna, som höll till häst vid vägkanten alldeles intill gärdsgården. Han smekte hästen, så tog han flickan om fotleden, och sedan flyttade han liksom tanklöst sin hand uppåt hennes ben under klänningen.
Mön såg husfrun först, hon rodnade och sade något till Nåkkve. Han tog hastigt bort handen och såg litet förlägen ut. Flickan ville nu rida vidare, men Kristin ropade en hälsning, sedan samtalade hon litet med henne och frågade efter hennes frändekvinna — den unga var systerdotter till hustrun på Ulvsvolden och hade nyligen kommit dit som gäst. Kristin låtsade ej om att hon sett något och talade litet med Nåkkve om gärdslet, sedan flickan givit sig av.
Inte långt därefter kom Kristin att vara på Ulvsvolden en två veckors tid, ty hustrun blev liggande i barnsäng och var mycket sjuk efteråt, Kristin var både hennes grannkvinna och gällde för att vara den duktigaste läkekvinna i bygden. Då kom Nåkkve ofta över med bud och ärenden till sin mor, och denna systerdotter,
634
