han ville ej stanna tills folk steg upp, utan gå medan dagen var sval. Hon följde honom uppåt förbi kyrkan och ett stycke in i lunden.
När de skildes, bjöd han henne Guds fred och välsignade henne.
»Given mig ett ord, slikt som I gåven åt Ulvhild, käre fader», bad Kristin; hon stod med hans hand i sin.
Munken strök med sin nakna, av giktknölar vanställda fot i det våta gräset:
»Då vill jag lägga dig det på hjärtat, dotter, att du ger noga akt på huru Gud sköter folks tarv här i dalen. Här faller föga regn, men Han har givit eder vatten från fjället, och daggen friskar upp äng och åker varje natt. Tacka Gud för de goda gåvor Han givit dig, och klaga icke, om du tycker dig sakna annat, som du menar kunde passa väl samman därmed. Du har fagergult hår, gräm dig icke för det ej är krusigt! Har du ej hört om den käringen, som satt och grät, för att hon bara hade en liten fläskbit att ge de sju svultna ungarna sina till julekost. Sankt Olav kom ridande förbi samma signade stund; då räckte han ut sin hand över sovlet och bad Gud mätta de stackars små krakarna. Men när käringen såg, att där låg en slaktad gris på bordet, så grät hon, för hon icke hade fat och grytor nog.»
Kristin skyndade hemåt, och Kortelin dansade kring fötterna på henne och nafsade i flikarna på hennes klänning och bjäbbade och pinglade med alla sina små silverbjällror.
VI
Arne var hemma på Finsbrekken, sista tiden innan han skulle fara till Hamar; modern och systrarna utrustade honom med kläder.
Dagen innan han skulle rida söderut, kom han till Jörundgård och sade farväl. Då fick han tillfälle att viska till Kristin och be henne möta honom på vägen söder om Laugarbru nästa afton.
»Jag ville ju gärna vi skulle vara ensamma vi två, sista gången vi mötas», sade han. »Tycker du det är så mycket jag ber om — vi äro ju fostrade samman som två syskon», tillade han, när Kristin dröjde litet med svaret.
Då lovade hon att komma, såvida hon kunde slippa hemifrån.
Nästa morgon snöade det, men fram på dagen tog det till att regna, och snart voro både vägar och marker en enda grå gyttja. Dimflockarna lågo och drevo mellan åsarnas sidor, tid efter annan sjönko de ned och tvinnade sig i vita tottar vid fjällets fot, men så tätnade luften på nytt.
Sira Eirik kom över för att hjälpa Lavrans med att sätta upp skrivelser. De gingo ned i gammalstugan, ty den var trevnare vid slikt väder än storstugan, där röken från eldstaden stod i hela
