rummet. Modern var på Laugarbru, där Ramborg nu var på bättringsvägen, sedan hon haft en febersjukdom tidigare på hösten.
Det var alltså ingen svårighet för Kristin att slippa osedd bort från gården, men hon tordes inte taga häst utan gick. Vägen var en sörja av snöslask och visset löv; det kändes sorgligt dött och rått och unket i luften, alltemellanåt kom en vindstöt och drev vätan rakt i ansiktet på henne. Hon drog hättan långt ned över huvudet, höll kappan omkring sig med båda händerna och gick raskt framåt. Litet rädd var hon — älvens brus ljöd så dovt i den tunga luften, och molnen drevo svarta och sönderslitna över fjällkammarna. Då och då stannade hon och lyssnade bakom sig, om hon skulle höra Arne.
Om en stund förnam hon hovslag på den uppblötta vägen, och hon stannade då, ty hon var på ett ganska ensligt ställe, så hon tänkte här kunde de lämpligen säga varandra farväl ostörda.
»Det var duktigt gjort att du kom», säger han, »i detta otäcka vädret.»
»Det är värre för dig, som skall rida så lång väg. Och så sent på kvällen drager du av gårde?» frågar hon.
»Jon har bett mig ligga på Loptsgård i natt», svarade Arne. »Jag tänkte det var lättare för dig att komma hit denna tiden på dygnet.»
De stodo tysta en stund. Kristin tyckte hon aldrig förr hade sett hur vacker Arne var. Han hade en slät stålhatt och under den en brun yllehuva, som slöt tätt till om ansiktet och hängde ned över skuldrorna. Under den såg hans smala anlete så ljust och fagert ut. Hans läderkjortel var gammal, fläckad av rost och rispad av brynjan, som burits ovanpå — Arne hade fått den efter sin far — men den följde hans smärta, smidiga och starka gestalt, och så bar han svärd vid sidan och spjut i handen — hans övriga vapen hängde på sadeln, Han var en fullvuxen man och såg gossaktig ut.
Hon lade handen på hans axel och sade:
»Minns du, Arne, att du sporde mig en gång om jag fann dig vara en lika gäv karl som Simon Andresson? Nu vill jag säga dig en sak, innan vi skiljas, och det är, att du synes mig vara lika mycket hans överman i skönhet och åthävor som han är räknad framom dig i börd och rikedom, av folk som mest ser på slika ting.»
»Varför säger du mig detta?» frågade Arne andlöst.
»För det broder Edvin lade mig på hjärtat att vi skola tacka Gud för hans goda gåvor och icke vara som den kvinnan som, när Sankt Olav ökade sovlet för henne, grät över att hon icke hade kar nog — så att du ej skall gräma dig över att Han icke givit dig lika mycken rikedom som lekamliga företräden —»
»Var det så du menade?» sade Arne. Och då hon teg, sade han:
60
