Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/670

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Om hösten, då de flyttade in från nybyggnaden, sade de äldre sönerna att den här vintern skulle de gärna vilja ligga ovanpå i höganloftstugan. Kristin gav dem lov till detta, och hon sov alltså ensam med de två yngsta i storstugan inunder. Första kvällen sade hon att nu kunde också Lavrans få ligga hos henne i sängen.

Pojken låg och rullade sig av välbefinnande och borrade ned sig i bolstret. Barnen voro vana att få bäddat åt sig på bänken med lädersäckar fyllda med halm, och så hade de skinnfällar att krypa in i. Men i sängarna var det blåa bolstrar att ligga på och fina täcken utom fällen — och föräldrarna hade vita linneöverdrag på sina huvudkuddar.

»Det blir väl bara tills far kommer hem igen, som jag får ligga här», frågade Lavrans, »då får vi väl flytta ned på bänken igen då, mor?»

»Då kunnen I få sova i Nåkkves och Björgulfs säng», svarade modern, »om de ej byta håg och flytta ned igen, när det blir kallt väder.» Där var en liten murad eldstad också ovanpå, men den gav mera rök än värme, och vind och väder kändes mera i den övre våningen.

Alltefter som det led frampå hösten, började en obestämd fruktan smyga sig över Kristin; den tilltog dag för dag, och spänningen blev svår att leva i för henne. Ingen tycktes ha hört av eller veta något om Erlend.

Under de långa, svarta höstnätterna låg hon vaken, hörde de två smågossarnas jämna andetag, lyssnade till vindens gång kring husknutarna och tänkte på Erlend. Om det bara inte varit på den gården han var!

Hon hade tyckt illa om när systrungarna[1] kommo att tala om Haugen — Munan Bårdsson var hos dem i härbärget en av de sista kvällarna, innan de skulle resa från Oslo. Munan ägde på den tiden ensam den lilla gården efter sin mor. Både han och Erlend hade varit nog så rusiga och uppspelta, och medan hon satt och pinades av att de nödvändigt skulle tala om det olycksaliga stället, blev det så att Munan skänkte Erlend gården — så var han icke alldeles utan jord i Norges land. Detta försiggick under skämt och skratt — till och med ryktena om att folk inte kunde bo på Haugen för spökeriet skämtade de med. Den skräck, som Munan Bårdsson fått i sig efter moderns och hennes mans våldsamma död däruppe, tycktes riddaren i någon mån ha övervunnit vid denna tid.

Han gav verkligen Erlend gåvobrev och äganderätt till Haugen. Kristin kunde ej dölja hur motbjudande det var för henne att mannen blivit ägare till det hemska stället. Men Erlend slog bort det med skämt:

  1. Kusiner på mödernet.

662