»Det är föga troligt att vare sig du eller jag skulle komma att sätta vår fot i husen däruppe — om de ännu stå och icke ha ramlat. Och själva bära till oss avraden, det vill nog varken moster Åshild eller herr Björn. Så oss kan det då väl icke göra något, om det nu är sant, vad folk säger, att de gå igen där —»
Alltsom året skred mot sitt slut och Kristins tankar ständigt
kretsade kring detta hur Erlend måste ha det där norrut på
Haugen, blev hon mer och mer tystlåten, så att hon knappast sade
ett ord till sina barn eller tjänstfolket, utom när hon måste svara
på deras frågor — och de drogo sig för att tilltala husfrun,
såvida det ej var alldeles nödvändigt, ty hon gav korta och otåliga
svar, när de kommo och oroade henne med avbrott i hennes
fridlösa, spända grubbel. Hon själv var så föga medveten härom, så
att då hon till slut märkte att de båda yngsta barnen hade slutat
att fråga efter sin far eller prata om honom med henne, suckade
hon och tänkte: barn glömma fort — men hon visste ej hur
många gånger hon hade skrämt bort dem med sina otåliga svar,
när hon sade åt dem att vara tysta och inte plåga henne.
Med de äldre sönerna talade hon mycket litet.
Så länge barfrosten varade, kunde hon ännu svara främmande,
som kommo in på gården och frågade efter husbonden, att han
låg uppåt fjället och prövade jaktlyckan. Så kom det ett stort
snöfall, både i bygden och i fjället, första veckan i advent.
Arla om morgonen Sankta Lucia-aftonens dag, medan det ännu var nedmörkt och stjärnklart ute, kom Kristin från ladugården. Då såg hon vid ljuset av ett tyrebloss, som var nedstucket i snödrivan, att tre av hennes söner höllo på att binda på sig skidorna utanför stugudörren — och ett stycke därifrån stod Gautes valack med snöskor under fötterna och klövsadel på ryggen. Hon gissade varthän de ämnade sig; därför vågade hon ej säga mer än att hon frågade, då hon kände igen Björgulf bland de tre — de två andra voro Nåkkve och Gaute:
»Vill du ut på skidor du, Björgulf — det blir visst klarväder i dag, min son!»
»Som I sen själv, mor.»
»Kanske kommen I hem då innan solen står högst» frågade hon rådlös. Björgulf var mycket dålig skidlöpare, han tålde ej vid att få snöglittret i ögonen och höll sig vintertiden mest inomhus. Men Nåkkve svarade att de stannade kanske borta några dagar.
Kristin gick hemma i oro och ängslan. Tvillingarna voro tvära och sura, så hon förstod att de velat vara med men ej fått lov för de vuxna bröderna.
Tidigt den femte dagen, vid gryningstimman, kommo de tre tillbaka. De hade givit sig av i otta för Björgulfs skull, sade
