aldungarna. Simon lutade sig över gärdesgården: »Få-å-len, fålen —! Han börjar bli gammal nu, Bronsvein», sade han. Gyrds häst sträckte fram halsen över gärdslet och nosade mot husbondens skuldra.
»Aderton vintrar» — Gyrd smekte hästen. »Jag tyckte så, frände — den där saken — det var alltför illa, om den skulle göra slut på vänskapen mellan dig och mig», sade han utan att se på sin bror.
»Det har harmat mig var dag», svarade Simon sakta. »Och tack för att du kom, Gyrd!»
De gingo vidare längs gärdsgården, Gyrd före, Simon traskade efter. Till sist slogo de sig ned vid kanten av en sliten gulsvedd, stenig ängsvall. Det doftade sött och starkt av de små volmar som lågo här och var, där lien kunnat skrapa med sig litet kort, blomsterblandat gräs mellan stenrösen. Gyrd berättade om förlikningen mellan kung Magnus och Haftorssönerna och deras medhållare. Simon frågade om en stund:
»Menar du — är det alldeles otroligt att någon av dessa Erlend Nikulaussons fränder skulle vilja fresta på att få honom helt förlikt och i kungens fulla nåd?»
»Jag förmår ej mycket», sade Gyrd Darre. »Och de äro honom icke blida, Simon, de som kunde förmå det. Ja, jag har föga lust att tala om detta nu —. Mig tycktes han en djärv och täckelig man, men han skötte illa sitt företag, mena de andra. Men helst ville jag icke tala om detta nu — jag vet att du håller mycket av denne din svåger —»
Simon satt och stirrade ut över de solvita glimtarna på lövträdens toppar nedanför backen och på älvens lysande glitter. Undrande tänkte han — ja, på ett sätt var det verkligen sant, vad Gyrd sade.
»Annars så äro vi nu ovänner vid den här tiden, Erlend och jag», sade han. »Det är en god stund sedan vi talades vid.»
»Tyckes mig du har blivit mäkta trätgirig med åren, Simon», sade Gyrd och skrattade till litet.
»Har du aldrig tänkt på», frågade han strax efteråt, »att flytta bort från dalen här? Vi fränder kunde stödja varandra bättre, om vi bodde närmare varandra.»
»Kan du tänka dig slikt —? Formo är ju min odalgård —»
»Åsmund på Eiken äger sin part i den gården med odalrätt. Och jag vet att han icke är ovillig att byta odal mot odal — han har icke slagit det ur hågen än, om han kunde få din Arngjerd till Grunde, på de villkor han nämnde —»
Simon skakade på huvudet.
»Vår farmors släkt har setat här på gården alltifrån hedenhös. Och det är här jag har tänkt att Andres skall sitta efter mig. Jag tror icke du är vettig, bror — skulle jag skilja mig från Formo!»
678
