»Nej, det är ju rimligt —», Gyrd rodnade lätt. »Jag tänkte endast — kanske — i Raumarike har du de flesta fränderna dina — och vännerna från ungdomen — om du kanske kunde tänka du skulle trivas bättre där.»
»Jag trivs här.» Simon hade också rodnat. »Här är det ställe där jag kan sätta pilten i ett säkert säte.» Han såg bort på Gyrd, och broderns fina, fårade ansikte fick ett förläget uttryck. Gyrds hår var nästan vitt nu, men han var lika slank och smidig i kroppen ännu. Han rörde på sig litet oroligt — några stenar i röset lossnade, rullade utför backen och in i säden.
»Skall du vräka ned hela röset över min åker?» frågade Simon skrattande och gjorde rösten barsk. Gyrd spratt upp, lätt och ledigt, räckte ena handen åt brodern, som var mera tungrodd.
Simon behöll broderns hand i sin ett ögonblick, sedan han kommit på fötter. Så lade han sin egen på broderns axel. Då gjorde Gyrd detsamma; med händerna löst lagda på varandras axlar gingo bröderna långsamt backarna uppåt mot gården.
De sutto tillsamman borta i Sämundstugan på kvällen — Simon skulle ligga hos brodern. Aftonbönerna hade de läst, men de ville tömma ölstånkan, innan de gingo till vila.
»Benedictus tu in muliebris — mulieribus — minns du?» skrattade Simon med ens.
»Ja — det kostade mig en mörbultad rygg några gånger, innan Sira Magnus fick ur mitt huvud farmors vrånga lärdomar» — Gyrd log vid minnet. »Hårdhänt var han också som djävulen. Minns du, bror, en gång då han satt och klådde sig på benen och hade lyft upp rockskörtet — du viskade till mig att hade du varit så illa vanskapt i benen som Magnus Ketilsson, så skulle du blivit präst du också och alltid gått i långrock —»
Simon smålog — han tyckte att han med ens såg för sig broderns pojkansikte, färdigt att spricka av undertryckt skratt, med rädda, ömkliga ögon: de voro ej stora pojkar på den tiden, och Sira Magnus var svårt hårdhänt, när han skulle aga dem —.
Värst klyftig hade inte Gyrd varit som barn. Ja, det var inte för manlig klokhets skull som Simon älskade Gyrd nu heller. Men han blev varm av tack och ömhet mot brodern, där han satt — tack för var dag av deras brödralag nu i snart fyrtio år — för Gyrd, sådan han var, den mest trofaste, sveklöse av män.
Så detta, att han fått tillbaka sin bror Gyrd, det tyckte Simon
var som han i alla fall fått fäste med ena foten. Och nu hade hans
liv länge varit rent orimligt vrångt och invecklat.
Det strömmade varmt igenom honom, var gång han tänkte på Gyrd, som hade kommit till honom för att gottgöra vad han själv brutit, då han red ut från broderns gård i vredesmod och med
