först höra prästen föreläsa och sedan vänta, tills kungen föll i sömn; det blev nästan aldrig förrän inemot midnatt. När han sov, hade de tillåtelse att tura om med att vaka och dessemellan vila på bänken mellan eldstaden och dörren in till samtalshallen. Så sutto de och längtade efter det och kvävde gäspningarna.
Det kunde hända att kungen gav sig i tal med dem — det skedde ej ofta, men då var han ofantligt huld och vinnande. Eller också läste han upp ur boken ett tänkespråk eller några rader ur en sång, som han tyckte de unga männen kunde få nytta eller hälsobot av att höra.
En natt hade han själv vaknat av att kung Håkon ropade på honom — i beckmörker; ljuset hade brunnit ned. Utom sig av blygsel fick han blåsa liv i glöden och tända ett nytt ljus. Kungen låg och log så skälmaktigt:
»Snarkar Gunstein alltid så förskräckligt?»
»Ja, herre!»
»Du delar säng med honom i härbärget också, tror jag? Du kunde nästan med rimlighet kräva att en tid få till sängkamrat någon som bullrar mindre, när han sover.»
»Tack, herre — men det gör mig ingenting, herre konung!»
»Du måste väl vakna du, Simon, när detta tordön brister lös alldeles invid ditt öra — gör du ej det?»
»Jo, ers nåde, men då stöter jag till honom ganska osakta och vänder honom på andra sidan.»
Kungen skrattade:
»Jag undrar om I unge män förstån att slik sömnlust är en stor Guds gåva? När du hunnit till mina år, vän Simon, kanske du då minnes dessa mina ord —»
Det är ett ändlöst fjärran — klart skönjbart likväl, men icke som om det skulle vara han, som sitter här, som hade varit den unge kärtesvennen —.
En dag i början på advent, då Kristin var så gott som ensam i
gården — sönerna körde hem ved och mossa — överraskades hon
av att Simon Darre kom ridande in på tunet. Han hade till ärende
att bjuda henne och hennes söner på gästabud hos sig under julen.
»Du förstår väl, Simon, att vi icke kunna detta», sade hon allvarligt. »Vänner kunna vi ju vara i våra hjärtan likaväl, du och Ramborg och jag — men en människa råder icke alltid själv över vad hon får göra, det kan du väl förstå.»
»Du kan väl icke mena att du vill driva det så långt att du icke far till din enda syster, när hon väntar sin nedkomst?»
Kristin hoppades att det skulle gå bra och bli till glädje för dem båda, »men jag kan icke svara dig säkert på det om jag kan komma».
»Det kommer att synas alla människor mäkta underligt», sade
