okvädinsord. Det strömmade över av tack inom honom — han måste visa mer tacksamhet än mot Gyrd.
En sådan man som Lavrans — hur han skulle .ha tagit en dylik händelse, visste Simon nog. Han kunde efterlikna sin svärfar, så långt hans förmåga sträckte sig — med allmosegärning och dylikt. Så långt som till förkrosselse och beskådande av Herrens sår lyckades han inte komma, inte på annat vis än om han satte sig att stirra oavvänt på krucifixet — men det var icke så Lavrans hade menat. Ångertårar fick han icke fram — han hade nu väl icke gråtit mer än två, tre gånger, sedan han lämnat barndomen bakom sig, och icke när han särskilt bort göra det — de gånger då han försyndat sig svårt — med Arngjerds mor, då han var gift man — och så detta mandråpet förra året. Likväl hade han ångrat djupt, han tyckte han ångrade alltid av hjärtat sina synder, biktade samvetsgrant och gjorde noggrant bot efter prästens föreskrift. Han läste alltid med iver sina böner, var noga med att ge rätt tionde och rundliga allmosor — med särskilt frikostig hand för att ära Sankt Simon Apostel, Sankt Olav, Sankt Mikael och Jungfru Maria. För övrigt slog han sig till ro med vad Sira Eirik sagt, att i korset allena var frälsning, och huruledes en man eljest skulle möta och kämpa mot fienden, det styrde Gud och icke han själv.
Men nu kände han en åtrå att visa sin tacksamhet inför det heliga på ett mera innerligt sätt. Han skulle vara född på Jungfru Marias födelsedag, så hade hans mor sagt — han kom på den tanken att han nu skulle visa Drottens moder sin vördnad med en bön som han ej brukat läsa dagligen. Han hade fått upptecknad åt sig en vacker bön den tid han var i kungsgården, och nu letade han rätt på det lilla pergamentet.
Det var nog mera för att täckas kung Håkon än för Guds och Marias skull, fruktade han nu efteråt, som han skaffat sig några sådana småskrifter med böner och lärt sig dem, medan han var vid hirden. Alla de unga männen gjorde det, ty kungen hade den vanan att han förhörde kärtesvennerna om vad de kände till av slik nyttig lärdom, när han låg om kvällarna och icke kunde somna.
Håhå jaja — det var nu länge sedan. Kungens sovkammare i stenhallen på Oslo kungsgård. På det lilla bordet vid sängen stod ett ensamt ljus och brann — skenet föll över det fint skurna, vissnade och åldrade mansansiktet, som vilade mot de upptornade röda sidendynorna. När prästen slutat läsa högt och gått sin väg, tog kungen ofta själv boken, låg och läste med den tunga folianten stödd mot de uppdragna knäna. På två pallar borta vid den stora, murade eldstaden sutto kärtesvennerna — Simon fick nästan alltid vakten tillsammans med Gunstein Ingason. Det var trevligt i sovkammaren — elden brann klart och värmde utan att ryka, rummet tycktes så skyddat med det kryssvälvda taket och väggarna alltid klädda med bonader. Men sömniga blevo de av att sitta så —
680
