träda ut ur barndomen. Jag kan så gärna säga dig det», tillade han med ett litet leende. »Jag råkar dem en och annan gång —»
Hon visste det — men hon kände det som en förödmjukelse, och som om det var vad han velat — han trodde att hon ej visste av det. Sönerna hade aldrig visat det. Men hon svarade allvarligt:
»Då vet du också att mångt och mycket är annorlunda på Jörundgård än det skulle vara —»
»Vi tala aldrig om sådant», sade han leende som förut. »Vi följas åt på jakt — men du måste vara hungrig och törstig» — han for upp. »Och så står du — nej, sätt dig i högsätet, Kristin — jo, gör det, kära min! Icke skall jag göra dig platsen trång där —»
Han hämtade mjölken och osten, letade fram bröd, smör och torkat kött. Kristin var hungrig och i synnerhet törstig; men ändå hade hon svårt för att svälja maten. Erlend åt, fort och vårdslöst, som hans vana alltid varit, när han ej var bland främmande — men han blev fort färdig.
Han pratade om sig själv under tiden. Folket här nere i backen brukade hans jord och lämnade honom mjölk och litet mat — eljest låg han inne i fjället på renjakt och fiske. Men nu tänkte han för resten på att fara ut ur landet, nämnde han plötsligt. Söka tjänst hos någon utländsk krigshövding —.
»Ånej, Erlend!»
Han såg fort och forskande på henne. Men hon sade ej mer. Det började skymma i stugan — hennes ansikte och huvudduk lyste blek mot den mörka väggen. Erlend reste sig och gjorde upp eld i ugnen. Sedan satt han grensle över ytterbänken, vänd mot henne; det röda eldskenet fladdrade över hans gestalt.
Att han bara kunde tänka på något sådant! Han var nästan så gammal som hennes far hade varit, när han dog. Och det var troligt nog att han gjorde det en dag — for åstad efter ett sådant löst hugskott, ut för att söka nya äventyr —.
»Tycker du icke det är nog», sade hustrun häftigt, »att du drog ut ur bygden, från dina söner och mig — skall du nu rymma ur landet också!»
»Hade jag förstått vad du tänker om mig, Kristin», sade Erlend allvarligt, »så hade jag farit från din gård förr! Men jag förstår nu att du har fått tåla mycket av mig —»
»Du vet nu väl det, Erlend — du säger min gård, men din är rätten över allt mitt.» Hon hörde själv hur vek hennes röst blev.
»Ja», svarade Erlend. »Men jag vet själv att jag varit en dålig husbonde över mitt eget.» Han teg litet. »Nåkkve — jag minns den tid, då han var ofödd — du talade om den du bar hos dig, som skulle stiga i mitt högsäte efter mig. Jag förstår nu, Kristin — det var hårt för dig — bäst att det bliver som det är. Och jag trivs väl med det här livet —»
