Kristin såg sig rysande omkring i den mörknande stugan — nu fyllde skuggorna var vrå, och eldskenet dansade —.
»Icke begriper jag», sade hon, färdig att falla ihop, »att du förmår vara i detta hus. Ingenting har du att syssla med, ingen är hos dig — du kunde väl skaffa dig en arbetskarl —»
»Du menar, att jag skulle sköta gården själv —» Erlend skrattade. »Ånej, Kristin, du vet då att jag föga duger till bonde. Jag kan icke sitta i ro —»
»Ro —? Här sitter du väl i ro — den långa vintern —»
Erlend log för sig själv, med underligt fjärrblickande ögon:
»Ja, på det viset — När jag icke behöver tänka på annat än det som rinner mig i hågen — kan fara och komma som jag vill — Och så vet du, jag har alltid varit sådan att när det icke är något att vaka för, så kan jag sova — jag sover som en björn i sitt ide, när det icke är väder att färdas i fjället.»
»Är du aldrig rädd för att vara ensam här?» viskade Kristin.
Först såg han på henne som om han ej förstod. Så skrattade han:
»För att det sägs här spökar? Aldrig har jag märkt något. Stundom har jag önskat min frände Björn ville hemsöka mig. Minns du han sade en gång att han trodde jag illa skulle tåla att känna eggen mot strupen. Jag kunde ha lust att svara den riddaren nu att jag blev icke mycket skrämd då jag hade repet om strupen —»
Det gick en lång rysning genom kvinnans kropp. Hon blev sittande stum.
Erlend reste sig.
»Det är väl tid att vi gå till sängs nu, Kristin.»
Stel och kall såg hon hur Erlend tog täcket, som låg över hans rustning, bredde ut det på sängen och stoppade ned det över de smutsiga huvudkuddarna. »Det är det bästa jag har», sade han.
»Erlend!» Hon tryckte händerna in under bröstet. Hon letade efter något hon kunde säga för att få ett litet uppskov ännu — hon var så rädd. Då mindes hon det ärende hon skulle uträtta:
»Erlend — jag har ett bud att frambära till dig. Simon bad mig, när han låg på sitt yttersta, att jag skulle hälsa dig från honom — var dag hade han ångrat de ord han sade dig, när I sist skildens åt. Omanliga kallade han dem själv — och han bad dig att du skulle förlåta rn detta.»
»Simon.» Erlend stod och och höll ena handen om sängstolpen, han såg ned i golvet. »Han är den man, som jag helst ville slippa att påminnas om.»
»Icke vet jag, vad som förefallit mellan eder», sade Kristin. Hon tyckte dessa Erlends ord voro underligt hjärtlösa. »Men underligt vore det och olikt Simon om det skulle vara som han själv sade, att han hade handlat föga storsinnat mot dig. Icke var väl all skulden hans, om det var så —»
Erlend skakade på huvudet: »Han stod vid min sida som en bror,
704
