på henne. De stodo ute på tunet alla sju med allt husfolket. Tvärsöver dalen välvde sig tre regnbågar, den innersta stod med ena fästet på Formohusen; den var alldeles hel och glänste färgstark. De två yttersta voro svagare och bleknade bort upptill —.
Ännu medan de stodo och stirrade på denna underbart vackra företeelse, mörknade luften som till skymning. Söderifrån kom snövädret svepande. Det snöade, så att hela världen blev vit på en liten stund.
Kristin satt om kvällen och berättade för Munan om kung Snö och hans väna vita dotter, Snöflinga hette hon, och om kung Harald Luva, som blev fostrad hos Dovrejätten inne i berget, här norrut i Dovre. Hon mindes med sorg och ruelse att det var år och dag sedan hon suttit så och berättat för sina barn — det var synd om Lavrans och Munan, hon hade sällan berett dem nöje på det sättet. Och nu voro de snart stora gossar. Medan de andra voro små hemma på Husaby, hade hon berättat sagor för dem om kvällarna — så ofta, så ofta.
Hon såg att de vuxna sönerna sutto och lyssnade — hon blev blossande röd och kom av sig därvid. Munan bad henne tala om mera. Nåkkve reste sig och flyttade sig närmare:
»Minnes I, mor, om Torstein och trollen i Höglandskogen — berätta den!»
Medan hon talade, steg ett minne upp: De lågo och vilade i björkdungen nere vid älven och fingo i sig en matbit, hennes far och hans slåtterfolk, karlar, och kvinnor. Fadern låg på magen, hon själv satt grensle över hans rygg och sparkade honom i sidorna med sina hälar — det var en het dag, och hon hade fått lov att gå barbent, som de vuxna kvinnorna gjorde. Fadern rabblade upp Högland-trollens ättartal: Järnsköld tog till hustru Sköldvor, deras döttrar voro Skölddis och Sköldgerd, som Torstein Oxafot slog ihjäl. Sköldgerd hade varit gift med Sköldketil, deras söner voro Sköldbjörn och Sköldglim och Valsköld, som tog till hustru Sköldlust, de födde Sköldulv och Sköldorm; Sköldulv tog Sköldkatla och födde med henne Sköld och Sköldketil —
Nej, det namnet hade han redan använt, ropade Kolbjörn skrattande. Ty Lavrans hade skrutit med att han skulle lära dem två tolfter trollnamn, men nu hade han inte fått ens den första tolften full. Lavrans skrattade med: »Ja, men sen I, de kalla upp sina framfarna fäder, trollen också!» Men arbetsfolket ville inte ge med sig; han dömdes att böta en dryck mjöd åt hela laget. Ja, det skulle de få — i kväll, när de kommo hem, sade husbonden. Men folket ville ha det nu strax — och till sist fick då Tordis gå efter mjödet.
De ställde sig i ring, och det stora hornet gick runt. Så togo de liar och räfsor och fortsatte med slåttern, Kristin skickades hem med det tömda hornet. Hon höll det framför sig med båda hän-
