derna, medan hon sprang barfota i solskenet den gröna stigen uppåt mot gården. Emellertid stannade hon, när det hade samlat sig en mjödskvätt i hornets svängda botten — då stjälpte hon det över sitt lilla ansikte och slickade invändigt och utvändigt på den förgyllda kanten och på sina fingrar efter det söta.
Kristin Lavransdotter satt stilla och såg rätt framför sig. Far! Hon mindes hur det gick som en stormby över hans ansikte, ett bleknande som när skogsliden bleknar, då en vindil vänder lövet på träden — en klang av kallt och skarpt hån i hans röst, en glimt i de grå ögonen, som när ett halvdraget svärd blixtrar till. Ett ögonblick, så var det över — vändes i muntert, godmodigt skämt, medan han var ung; oftare och oftare i stillsam litet tungsint mildhet, allt efter som han blev äldre. Där hade bott annat i hennes fars sinne än den djupa, ömma sötman. Hon hade med åren lärt sig förstå att faderns förunderliga blidhet icke kom sig av att han ej såg människors fel och uselhet skarpt nog, utan därav att han alltid rannsakade sitt eget hjärta inför Gud och kände förkrosselse och ånger över egen brist.
»Nej, far, jag skall icke vara otålig. Jag har felat mycket mot min make, jag också —»
Korsmässodagens afton satt Kristin till bords med sitt husfolk
och lät ej märka något särskilt. Men när sönerna gått upp för att
lägga sig på högloftet, kallade hon helt stilla Ulv Haldorsson bort
till sig. Hon bad honom gå ned till Isrid på gärdet och be henne
komma upp till husfrun i den gamla vävstugan.
Ulv sade: »Du måste sända bud till Ranveig på Ulvsvolden och till Haldis prästsyster, Kristin — mest lämpligt skulle det vara om du kunde få bud sänt efter Astrid och Ingeborg på Loptsgård, så att de kunde taga hand om hushållet —»
»Det är ingen tid till det», sade Kristin. »Jag kände de första värkarna redan före non. Gör som jag säger, Ulv — jag vill endast ha mina egna tärnor och Isrid hos mig.»
»Kristin», sade Ulv allvarligt, »förstår du icke att det kan komma mycket ont förtal av det, om du nu tycks krypa undan och gömma dig i natt —?»
Kristin lät armarna sjunka tungt över bordet Hon slöt ögonen.
»Så få de snacka som vilja! Jag orkar ej se de främmande kvinnorna kring mig i natt —»
Nästa morgon sutto de stora sönerna och tego och sågo ned,
medan Munan pratade och pratade om den lilla brodern han sett på
sin mors arm nere i vävstugan. Till slut sade Björgulf att nu
behövde han inte tala mera om det.
716