ej urskilja vilket det var — och vinden susade och sjöng, starkare och svagare.
Barnet höll spjutet framåtriktat över hästens hals, så att spetsen stack fram mellan dess öron. Det var just björnfjäll häruppe i dalen. Han undrade när den skulle sluta. Helt dämpat började han nunna ut i mörkret: Kyrie eleison, Christeleison, Kyrieleison, Christeleison —.
Rauden plaskade genom ett grunt ställe i en fjällström. Den stjärnströdda himlen vidgades kring honom — topparna stodo avlägsnare mot nattdunklet, och vinden sjöng med en annan ton på den öppna vidden. Gossen lät hästen gå som den ville och gnolade allt vad han kunde minnas av hymnen »Jesus Redemptor omnium — Tu lumen et splendor patris —», omväxlande med Kyrie eleison. Nu red han nästan rätt söderut, kunde han se på stjärnorna, men han vågade ej annat än lita på hästen och låta den råda. Nu red han över berghällar, där renmossan lyste vit under honom på stenen. Rauden stod litet, fnyste och spejade ut i natten. Lavrans såg att det ljusnade på himlen i öster; skyar vällde upp därborta med silverbräm nederst. Hästen gick åter, nu rakt mot månuppgången. Nu måste det var en timme till midnatt ungefär, såvitt gossen visste.
När månen steg klar ovan bergen långt borta, lyste så att nysnön glittrade på toppar och åsar, och moln av dimma drevo vita kring klyftor och stup, då kände Lavrans igen sig i fjället. Han var på mossarna nedanför Blåhöjderna.
Strax efteråt fann han en stig som bar ned i dalen. Och fyra timmar senare haltade Rauden in på det månvita tunet på Haugen.
När Erlend öppnade dörren, segnade gossen medvetslös in över svalens tiljor.
En stund därpå vaknade Lavrans i en säng mellan smutsiga, illaluktande skinnfällar. Det lyste från en pörtsticka, som satt fast i en väggspringa strax bredvid. Fadern stod över honom och vätte hans ansikte med något; fadern var bara halvklädd, och gossen såg i det fladdrande skenet att hans hår var alldeles grått.
»Mor —», sade Lavrans unge och såg upp.
Erlend vände sig så att sonen ej kunde se hans ansikte. »Ja?» sade han efter ett ögonblick nästan ohörbart. »Är mor — har hon — är din mor — sjuk?»
»I får komma hem strax, far, och fria henne — nu skyller de henne för allt vad ont är — de har tagit henne och Ulv och mina bröder till fånga, far!»
Erlend kände på gossens heta ansikte och händer; febern hade blossat upp igen. »Vad är det du säger —?» Men Lavrans satte sig upp och berättade nog så redigt allt som tilldragit sig därhemma dagen förut. Fadern hörde på under tystnad, men ett stycke fram i pojkens berättelse började han kläda sig färdig; han drog på sig
