stövlar och spände fast sporrar på dem. Så hämtade han litet mjölk och mat och bar bort till barnet.
»Men du kan icke vara ensam här i stugen, sonen min — jag får följa dig bort till Aslaug här norrut i Brekken, innan jag rider nedåt.»
»Far —» Lavrans grep hans arm, »nej — jag vill följa med er hem —»
»Du är ju sjuk, son lille», sade Erlend, och pojken kunde ej minnas att han hört en så öm klang i faderns röst.
»Nej, far — ja, men jag vill följa med er hem till mor — jag vill hem till min mor —», nu grät han som en liten barnunge.
»Rauden haltar ju, pilt —», Erlend tog sonen i sin famn, men han lyckades ej lugna barnet. »Och du är så trött — Ja, ja», sade han till slut, »Svarten bär oss väl bägge —»
»Du får se till att du kommer i håg», sade han, när han hade lett ut kastalenen, ställt in Rauden och skött om den, »att någon far hit och tar vara på hästen — och på mina saker —»
»Stannar I hemma nu, far?» frågade Lavrans glad.
Erlend såg rätt framför sig.
»Jag vet icke — men det rinner mig i hågen att hit kommer jag icke mer.»
»Skall I icke vara starkare väpnad, far?» frågade gossen igen, ty Erlend hade utom svärdet endast tagit en tämligen lätt och liten yxa och ville nu gå ut ur stugan. »Skall I icke ta skölden heller?»
Erlend såg på sin sköld. Oxlädret var så sprucket och rispat att det röda lejonet på det vita fältet var nästan utplånat. Han lade ned den och täckte över den igen.
»Jag är tillräckligt rustad för att driva ut en bondehop från min gård», sade han. Han gick ut, låste dörren till stugan, steg till häst och hjälpte upp gossen bakom sig.
Himlen mulnade mer och mer; när de kommit litet ned i liden, där skogen stod tät, redo de i mörker. Erlend märkte att sonen var så trött att han knappt kunde hålla sig kvar; då lät han Lavrans sätta sig framför honom och lade armen om honom. Det unga ljushåriga gosshuvudet mot hans bröst — Lavrans var mest lik modern av alla barnen. Erlend kysste honom på hjässan, medan han rättade på gossens kapphätta.
»Sörjde hon mycket, din mor, när det späda barnet dog i somras?» frågade han en gång mycket lågmält.
Lavrans unge svarade:
»Hon grät icke, sedan han hade dött. Men hon har gått upp till kyrkogårdsgrinden var natt — Gaute och Nåkkve plägade följa efter henne, när hon gick ut, men de tordes icke tala till henne, och icke tordes de låta mor se att de vaktade henne —»
Erlend sade litet efteråt:
»Grät hon icke —? Jag minns den tid då din mor var ung, då
742
