»Gud vare lovad då, att I funnit pilten», sade Jartrud gråtande; hon hade kommit ut på tunet.
»Är du där du, Jartrud?x sade Erlend. »Det blir nu det första jag får se till, att du kommer ut från min gård, du och ditt följe. Denna sladderkäringen skola vi allra först driva bort — och sedan skall envar som ljugit på min hustru få böta —»
»Så kan det icke gå till, Erlend», sade Ulv Haldorsson. »Jartrud är min lagtagna hustru. Jag tänker hon och jag ha lika liten lust att stanna tillsamman, men ut ur mitt hus skall hon icke fara, förrän jag givit mina svågrar hennes lösöre i handom, hemgift och tillgåvor och morgongåva —»
»Är det jag som är husbonde här i gården?» frågade Erlend rasande.
»Det får du spörja Kristin Lavransdotter om», sade Ulv. »Där kommer hon.»
Husfrun stod uppe i nybursvalen, Nu steg hon långsamt nedför trappan. Tankspritt drog hon fram huvudklädet över hjässan — det de glidit ned på bakhuvudet — och hon slätade kyrkklänningen, som hon bar sedan dagen förut. Men hennes ansikte var orörligt som sten.
Erlend red henne till mötes, fot för fot — litet framåtlutad stirrade han ångestfullt förtvivlad in i hustruns gråa, döda ansikte.
»Kristin», sade han bedjande, »Kristin min — jag har kommit hem till dig.»
Hon tycktes varken se eller höra. Då gled Lavrans, som setat i faderns famn och småningom vaknat, ned på marken. I detsamma han fick fötterna på gräsvallen, sjönk gossen ihop och blev liggande i en hög.
Det flög en dallring över moderns ansikte. Hon böjde sig ned och lyfte den stora pojken upp i sina armar, lade hans huvud in mot sin hals, som om han varit ett litet barn — men hans långa ben hängde slappt ned framför hennes sköte.
»Kristin, min käraste vän», bad Erlend förtvivlad, »åh, Kristin, jag vet att jag kommer alltför sent till dig —»
Åter lopp en skälvning över hustruns anlete:
»För sent är det icke», sade hon lågt och hårt. Hon stirrade ned på sonen, som låg avsvimmad i hennes famn. »Vårt sista barn ligger redan i mullen — och nu är det Lavrans. Gaute är lyst i bann — och våra andra söner — ännu äga vi mycket, som kan ödeläggas, Erlend!»
Hon vände sig från honom och började gå bort över tunet med barnet. Erlend red efter och höll sig vid hennes sida:
»Kristin — Jesus, vad skall jag göra för dig — Kristin, vill du då icke att jag skall stanna hos dig nu —?»
Nu tarvar jag icke mera att du gör något för mig», sade
