Erlend red in på tunet, när måneskäran sjönk mellan himlaranden och fjällets bryn — blek i dagbräckningen.
Utanför brytestugan stod en skara — Jartruds fränder och vänner, som varit hos henne under natten. Och vid ljudet av hovslagen på tunet kommo också de män ut som setat på vakt i stugan under höganloftet.
Erlend stannade sin häst. Han såg ut över bönderna, sade högt och hånfullt:
»Är här gästabud i min gård utan min vetskap — eller varför ären I alla, gott folk, församlade här på morgonkvisten?»
Vreda och mörka blickar mötte honom från alla håll. Erlend satt hög och smärt på den högbenta, utländska hingsten. Svarten hade haft stubbman, men nu var den lurvig och oklippt, hästen var ej särdeles välryktad och hade gråa hår här och var på huvudet, men det glittrade osäkert i hans ögon, och han stampade och flyttade sig oroligt, strök öronen bakåt och kastade med det lilla fina huvudet, så att skumflagorna stänkte på hans bringa och bog och på ryttaren. Remtyget hade varit rött en gång och sadeln haft guldpressningar; nu var det nött och trasigt och lagat alltihop. Och mannen var klädd mest som en stavkarl; håret, som stack fram under en tarvlig svart filthatt, var gråvitt, grå skäggstubb växte över det bleka, fårade ansiktet med den stora näsan. Men han satt rak, och han smålog högdraget ned mot bondeflocken; ung såg han ut trots allt och hövdinglik — och hatet slog hett emot denne främling, som höll där och som bar sitt huvud högt — okuvad efter all den sorg och skam och jämmer han bragt över dem vilka dessa bygdemän räknade för sina egna hövdingar.
Likväl talade han besinningsfullt, den bonde som först svarade Erlend:
»Jag ser du har funnit sonen din, Erlend — då tänker jag du vet att vi icke äro samlade här till gästabud — och underligt är det att du vill skämta med en sådan sak.»
Erlend såg ned på barnet, som ännu sov — hans röst blev vekare:
»Pilten är sjuk, det sen I väl. De tidender han bragte mig här från bygden tycktes mig så otroliga att jag tänkte nästan han talade i feberyrsel —
— Något var nog också lösa ord, ser jag —» Erlend såg med rynkade ögonbryn mot stalldörren. Ulv Haldorsson och ett par män till, däribland en av hans svågrar, ledde just ut några hästar.
Ulv släppte hästen, han gick fort fram mot husbonden:
»Kommer du äntligen, Erlend — och där är pilten — lovad vare Maria mö! Mor hans vet icke att han varit borta. Vi skulle ut och leta efter honom — biskopen gav mig fri på min ed, när han hörde att barnet ridit ensamt till Våge — hur är det med Lavrans?» frågade han ängsligt.
744
