bortdrivna. Men så uppdagades det till sist, att det var denna räven Bentein secretarius, som vållat det — lönligt hade han haft sina vägar till alla ölhusen och värre hus med; han hörde tärnornas bikt han och gav dem avlösning.
Kristin satt vid moderns sida; hon försökte äta, så att ingen skulle märka hur det stod till med henne, men hon skalv på handen, så att hon spillde av vällingen för varje skedblad, och tungan kändes så tjock och torr i munnen att hon inte kunde svälja brödbetorna. Men när Simon började tala om Bentein, måste hon sluta upp med att låtsa som om hon åt; hon tog tag med händerna i bänken under sig — skräck och vämjelse fingo makt med henne, så att hon kände svindel och kväljningar. Han var det, som hade velat — Bentein och Arne, Bentein och Arne —. Sjuk av otålighet väntade hon på att de skulle bli färdiga. Hon längtade efter att se Arne, Arnes fagra anlete, falla ned och få sörja och glömma allt annat.
När modern hjälpte henne med ytterkläderna, kysste hon dottern på kinden. Kristin var så ovan att få ömhetsbetygelser av sin mor nu, det gjorde så gott — hon lutade huvudet mot Ragnfrids skuldra ett ögonblick, men hon kunde icke gråta.
Då hon kom ut på tunet, såg hon att det var flera som ville följa med — Halvdan, Jon från Laugarbru och Simon och hans sven. Det vållade henne en orimlig pina att de två främmande skulle vara med.
Det var en bitande kall kväll, så att snön knarrade under fötterna; stjärnorna gnistrade tätt som rimfrost på den svarta himmelen. När de ridit ett stycke, hörde de skrål och tjut och rasande hovslag söderut från vallarna — litet längre upp på vägen kom hela det ridande följet framstörtande bakom dem och sprängde förbi, så att det klang av metall, och ångan från de rykande, rimfrostklädda hästkropparna slog emot dem, där de själva måste rida ut i snön. Halvdan ropade åt den vilda skaran — det var ungdomar från gårdarna söderut i bygden; de firade ännu jul och voro ute för att pröva sina hästar. Några, som voro för druckna för att fatta, sprängde dundrande och hojtande vidare, medan de slogo på sina sköldar. Men ett par stycken förstodo vad tidender Halvdan ropade emot dem; de skilde sig från flocken, blevo stilla och slöto sig till Lavrans’ följe, medan de viskade med männen som voro sist i raden.
De kommo så långt, att de sågo Finsbrekken i sluttningen på hinsidan Silsån. Det lyste mellan husen — mitt på tunet hade folket stuckit ned torrvedsfacklor i en snödriva, och eldskenet låg rött över den vita backen, men de mörka husen sågo ut som om de vore överstrukna med levrat blod. En liten syster till Arne stod ute och stampade med fötterna, händerna hade hon lagt i kors upp under kappan. Kristin kysste det förgråtna, frusna barnet.
68
