Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Hennes hjärta var tungt som sten, och det var som hade hon bly i lemmarna, när hon steg uppför trappan till loftet, där de lagt honom.


Ljudet av sång och glansen av de många tända ljusen mötte henne i dörren. Mitt på loftet stod kistan, som han förts hem i, täckt av ett lakan; det hade lagts plankor över bockar, och kistan hade ställts härpå. Vid huvudgärden stod en ung präst med öppen bok i händerna och sjöng; runtom knäböjde folk med ansiktet dolt i den tjocka kappan.

Lavrans tände sitt ljus vid ett av dem som stodo och brunno, satte det stadigt på bårbrädet och föll på knä. Kristin ville göra detsamma, men hon kunde icke få sitt ljus att stå; då tog Simon det och hjälpte henne. Så länge prästen läste, lågo alla på knä och upprepade viskande hans ord, så att andedräkten stod som en rök om munnen på dem — det var iskallt på loftet.

När prästen slog igen boken och folk reste sig upp — det var redan många samlade i likstugan — gick Lavrans fram till Inga. Hon stirrade på Kristin och tycktes knappt höra mannens ord; gåvorna han hade räckt henne stod hon och höll, som om hon ej visste av att hon hade något i händerna.

»Är du kommen, du ock, Kristin?» säger hon med en underlig, tvungen röst. »Kanske du gärna vill se sonen min, sådan han nu kommit tillbaka till mig?»

Hon flyttade ett par ljus åt sidan, grep Kristin om armen med skälvande hand och ryckte med andra handen svettduken från den dödes anlete.

Det var grågult som lera, och läpparna voro blyfärgade, de hade glidit litet från varandra, så att de jämna, smala, benvita tänderna syntes som i ett spotskt löje. Under de långa ögonfransarna skymtade litet av de brustna ögonen, och det var några blåsvarta fläckar överst på kinderna, antingen det nu var märken efter slag eller likfläckar.

»Kanhända du vill kyssa honom?» frågade Inga som förut, och Kristin lutade sig lydigt fram och tryckte sin mun mot den dödes kind. Den var fuktig som av dagg, och hon tyckte sig känna liklukten; han hade nog börjat tina i värmen från alla ljusen.

Kristin blev liggande med händerna på bårbrädet, ty hon orkade ej resa sig. Inga drog undan svepningen mera, så att det stora knivstynget över nyckelbenet blev synligt. Så vände hon sig utåt mot folket och sade med skälvande röst:

»Det är nog lögn, ser jag, det som folk säger, att död mans sår blöder, när den rör vid honom, som vållat hans bane. Han är kallare nu, pilten min, och mindre fager än då du mötte honom sist därnere på vägen. Du är icke glad åt att kyssa honom nu, ser jag — men jag har hört att då försmådde du icke hans mun.»


69