dem åt, ty utan Erlend ägde hon ingen livskraft. Allt som hänt och som skulle hända, det var skickelsen — allting sker, som det är skickat.
Hon blev grå i håret och i hyn, gitte knappt tvätta sig eller hänga
kläderna ordentligt på kroppen. Om nätterna låg hon och tänkte
på sitt liv med Erlend, om dagarna gick hon som i dröm, talade
aldrig oåtspord med någon människa, tycktes ej ens höra, när de
små sönerna tilltalade henne. Den förut så driftiga, klarvakna
kvinnan rörde ej händerna till något arbete. Älskogen hade legat under
all hennes strävan med timliga ting — Erlend hade inte tackat
henne mycket för det; det var ej så han velat bli älskad. Men hon kunde
inte låta bli, det var hennes natur att älska med så mycket strävan
och omsorg.
Hon tycktes på väg att glida mot dödsdvalan. Då kom farsot till bygden, kastade hennes söner på sotsängen, och modern vaknade upp.
Sjukdomen var farligare för vuxna än för barn Ivar angreps så svårt att ingen trodde han skulle leva. Den unga gossen fick kämpakrafter under febern, han tjöt, han ville upp och ta sina vapen — faderns död tycktes komma för honom igen. Med knapp nöd lyckades Nåkkve och Björgulf hålla fast honom. Till slut blev också Björgulf liggande. Lavrans låg med ansiktet till oigenkännlighet uppsvällt av utslag, ögonen glittrade dött inne i två smala springor — tycktes nära att brinna ut i glödande feber.
Modern vakade på loftet över dessa tre. Nåkkve och Gaute hade haft sjukdomen som små, och Skule var mycket mindre sjuk än bröderna; Frida skötte honom och Munan nere i stugan inunder. Ingen tänkte det var någon fara med Munan, men han hade aldrig varit stark, och en kväll, sedan de trott honom på bättringsvägen, blev han plötsligt medvetslös. Frida hann nätt och jämnt varsko modern — Kristin sprang ner, och strax därefter drog Munan sin sista suck i hennes armar.
Barnets död väckte henne till en ny, klarvaken förtvivlan. Hennes vilda sorg över spädbarnet, som dog från moderns bröst, det hade varit liksom rödfärgad av minnet av alla dräpta lyckodrömmar. Den gången uppehölls Kristin av själva stormen inom sig. Och den ytterliga spänning, som slutade med att hon såg sin make dräpt inför sina ögon, lämnade efter sig i själen en trötthet så stor, att Kristin själv säkert trodde hon snart skulle dö av sorg över Erlend. Men denna visshet förtog smärtans skärpa. Hon gick och kände skymning och skugga växa omkring sig, medan hon väntade på att dörren skulle öppnas också för henne —.
Framför Munans lilla lik stod modern vaken och grå. Den vackra, intagande lilla gossen hade varit minsta barnet i så många år, den sista lillen, som hon ännu tordes smeka och skratta åt, när hon borde vara sträng och allvarlig och tillrättavisa sin son för hans små
756
