förseelser och tanklösheter. Och han hade varit så öm och så kär i sin mor. In i levande köttet skar det — så bunden vid livet var hon ännu, så lätt som hon trott kunde inte en kvinna dö, när hon öst av sitt livsblod i så många nya hjärtan.
I kall, nykter förtvivlan gick hon mellan barnet, som låg på likhalm, och de sjuka sönerna. Munan låg i gamlaburen, där först spädbarnet och så fadern legat — tre lik i gården på mindre än ett år. Med hjärtat vissnat av ångest, men stel och stum, väntade hon att den nästa skulle dö — hon väntade det som ett oundvikligt öde. Hon hade aldrig nog förstått vad hon fick, då Gud gav henne så många barn. Och det värsta var att hon hade ändå fattat det på ett vis. Men hon hade tänkt mer på vedermödorna, smärta, ångest och strävan — fast hon lärde om och omigen av saknaden, varje gång ett barn växte ut ur hennes armar, av fröjden, var gång ett nytt låg vid hennes bröst — att glädjen var outsägligt mycket större än mödan och smärtan. Hon hade knotat över att hentes barns far var en sådan äventyrlig man, med föga omtanke för den ätt som skulle leva efter honom. Hon glömde alltid att han icke varit annorlunda den tid då hon bröt mot Guds bud och kränkte sin egen släkt för att få honom.
Nu hade han tagits bort från hennes sida. Och nu väntade hon att hon skulle få se sina söner dö, den ene efter den andre. Kanske skulle hon sitta kvar till sist som en barnlös mor.
Det var så många ting hon förr sett, men icke tänkt mycket över, på den tid då hon såg världen genom ett töcken av sin och Erlends kärlek. Hon hade nog förstått att Nåkkve tog det allvarligt, detta att han var den förstfödde och skulle vara liksom hövding för syskonskaran. Hon hade nog också sett att han var mycket fäst vid Munan. Men ändå skakade det henne som något oväntat, när hon såg hans häftiga sorg över den yngsta broderns död.
Men de andra sönerna tillfrisknade verkligen, fast det tog lång
tid. Påskdagen kunde hon gå till kyrkan med fyra söner, men
Björgulf låg ännu till sängs, och Ivar var för svag för att kunna
gå ut. Lavrans hade vuxit mycket på längden, medan han låg sjuk,
och även på annat vis var det som om detta halvårs händelser fört
honom ett gott stycke framför hans ålder.
Då tycktes det Kristin att nu var hon en gammal kvinna. För henne tedde det sig så att en kvinna måste vara ung, så länge hon har små barn, som sova i hennes famn om natten, leka kring modern om dagen och kräva hennes omsorg dygnet runt. När hennes små vuxit från henne, är en mor en gammal kvinna.
Hennes nya svåger, Jammælt Halvardsson, talade om att Erlendsönerna ju voro så unga och hon själv bara något över fyrtio år gammal — hon skulle nog snart finna att hon måste gifta om sig, hon behövde en man, som kunde hjälpa henne med att sköta egen-
