sig på sin äldsta son, och från Hestnäs och den fromme, allvarlige fosterfadern, herr Bård. Herr Munans prat skulle man väl tycka var en underlig tröst för Erlends sörjande änka. Men på sitt vis hade riddaren älskat sin unge frände och alltid tyckt att Erlend stod framom alla andra män i fägring, mod — ja, i förstånd också, det var bara det att han icke gitte bruka det, sade Munan ivrigt. Och fast Kristin nog måste tänka att det inte var till sitt eget bästa Erlend kom ut till konungens hird sexton år gammal, med detta sitt syskonbarn till läromästare och vägvisare, så måste hon le, sorgset och ömt, när Munan Bårdsson pratade på, så spotten dräglade ur mungiporna och tårarna tillrade ur de gamla, rödkantade ögonen — om Erlends tindrande glada levnadsmod i ungdomens år, innan han trasslade in sig i olyckan med Eline Ormsdotter och brände sig för livstiden.
Jammælt, som satt i allvarligt samtal med Gaute och Nåkkve, såg undrande bort på svägerskan. Hon hade slagit sig ned på tvärbänken med den otäcka gubben och Ulv Haldorsson, som Jammælt tyckte såg något dyster ut, men hon skrattade, medan hon talade med dem och skänkte i — han hade inte sett henne le förut, men det klädde henne bra, och hennes lilla låga skratt var som en helt ung flickas.
Jammælt talade om att dessa sex bröder omöjligt kunde bli gående
hemma på moderns gård. Det var ej antagligt att någon rik och
jämbördig man skulle ge sin fränka till Nikulaus, om hans fem
bröder skulle sammanbo med honom och kanske föda sig av gården, när
de gifte sig. Och man borde nu se sig om efter en hustru åt svennen
— han var redan tjugu vintrar gammal och tycktes ha en kraftig
natur. Därför ville Jammælt ta med sig Ivar och Skule, när han nu
for söderut igen; då skulle han nog finna någon väg till framgång
för dem. När Erlend Nikulausson fick en så olycklig bane, hade det
visat sig att nu kommo de ihåg, storhövdingarna i landet, att den
dräpte varit en av deras egna jämlikar, genom börd och blod
bestämd att gå framför de flesta av dem, vänsäll, storhågad på många
sätt, en dristig och vapendjärv krigshövding — men han hade ej
haft lyckan med sig. Den yttersta stränghet hade övats mot de
män som varit delaktiga i dråpet på husbonden i hans egen gård.
Och Jammælt kunde omtala att många frågat honom om Erlends
söner. Sudrheimsmännen hade han träffat i julas, och då hade de
nämnt att dessa unga gossar voro deras egna fränder; herr Jon hade
bett honom hälsa och säga att som frände skulle han mottaga och
bemöta Erlend Nikulaussons söner, om någon av dem ville gå honom
tillhanda. Jon Haftorsson skulle nu gifta sig med jungfru Elin,
Erling Vidkunssons äldsta dotter, och den unga bruden hade frågat om
sönerna liknade sin far; hon mindes väl att Erlend gästat dem i
Björgvin, medan hon var barn, och att han tycktes henne vara den
760