vackraste av alla män. Men hennes bror, Bjarne Erlingsson, hade sagt att allt vad han kunde göra för Erlend Nikulaussons söner, det skulle han göra med hjärtans glädje.
Kristin satt och såg på sina tvillingssöner, medan Jammælt talade. De började mer och mer likna sin far: silkeslent, sotsvart hår smög sig slätt kring huvudet, men krusade sig litet i pannluggen och över den slanka, bruna nacken. De hade smala ansikten med hög, rakt framskjutande näsa, fin och liten mun med en muskelknut vid var mungipa. Men de hade mera kort och bred haka, mörkare ögon än Erlend. Och det var allramest detta som gjort Erlend så förunderligt vacker, tyckte hustrun nu, att när han slog upp ögonen i det magra, mörklagda ansiktet under ramsvart hår, så voro de så oväntat ljusblå och klara.
Men nu glimtade det stålblått i de unga gossarnas ögon, när Skule svarade sin mosters man — han brukade mest föra tvillingarnas talan:
»Vi tacka eder för detta goda tillbud, frände. Men vi ha redan talat med herr Munan och med Inge och rådfört oss med våra äldre bröder — det är nu så att vi gjort en överenskommelse med Inge och hans far. Dessa män äro våra nära fränder i farsätten, och vi följa nu med Inge söderut och ärna stanna i hans gård i sommar och en tid bortåt —»
Gossarna kommo ned till henne i stugan om kvällen, sedan hon lagt sig:
»Ja, vi förvänta av eder, mor, att I förstån detta», sade Ivar Erlendsson.
»Vi tigga ej frändehjälp och vänskap av de män som sutto och tego och sågo på, när vår far led orätt», tillade Skule.
Modern nickade.
Det tycktes henne att sönerna handlat rätt. Jammælt var en förståndig och rättänkande man, förstod hon, och hans erbjudande hade varit välment — men hon tyckte mycket om att gossarna ville vara trofasta mot sin far. Fast hon hade ju inte tänkt sig förr i tiden att hennes söner en gång skulle komma att tjäna under Brynhild Flugas son.
Tvillingarna foro med Inge Fluga, så snart Ivar var stark nog
att rida. Det blev mycket stilla på gården efter dem. Modern
mindes att i fjol vid denna tid hade hon legat i vävstugan med ett
nyfött barn — det tycktes henne som en dröm. Så kort tid var det
sedan hon känt sig ung, med sinnet upprört av en ung kvinnas
längtan och sorger, av hopp och hat och älskog. — Nu hade hennes
skara krympt ihop till fyra söner, och i hennes sinne rörde sig intet
annat än oron för de vuxna unga männen. I denna stillhet, som föll
över Jörundgård efter tvillingarnas avresa, slog hennes ängslan för
Björgulf ut i ljusan låga.
