att gå in i ett gudligt brödraskap och låta viga sig till munkar i Tautra.
Kristin stod handfallen, men Nåkkve fortfor mycket lugnt. De skulle vänta, tills Gaute blev myndig och kunde handla å moderns och de yngre syskonens vägnar. De ville klostergiva sig med så mycken egendom som hövdes sönerna efter Erlend Nikulausson av Husaby, men de ville också se sina bröders bärgning till godo. Efter sin far hade nu Erlendssönerna icke ärvt något nämnvärt, men de tre som voro födda innan Gunnulv Nikulausson gick i kloster ägde några gårdparter nordanfjälls — han hade givit gåvor till brorsönerna, när han skiftade sina rikedomar, fast det mesta som han ej gav till kyrkan och gudligt bruk efterlämnade han åt sin bror. Och då Nåkkve och Björgulf icke krävde full arvedel, blev det också en lättnad för Gaute, som nu skulle bli huvudet för släkten och föra den vidare, att de dogo för världen, sade Nåkkve.
Kristin var som bedövad. Aldrig hade hon drömt om att Nåkkve skulle kunna tänka på munklevnad. Men hon sade ej emot — hon var så överväldigad. Och hon tordes ej försöka övertala sina söner att frångå ett så fagert och nyttigt förehavande.
»Redan då vi voro piltar och sutto tillsamman hos munkarna där norrut, lovade vi två varandra att vi aldrig skulle skiljas åt», sade Nåkkve.
Modern nickade; hon visste det. Men hon hade tänkt, det var så menat att Björgulf skulle fortfara att bo tillsammans med Nåkkve, även när den äldre gift sig.
Det tycktes Kristin nästan ett järtecken att Björgulf, så ung som
han var, kunde bära sin olycka så manligt. De gånger hon talade
med honom därom under vårens lopp, hörde hon ingenting annat
än gudfruktiga och modiga ord från hans mun. Ofattligt syntes det
henne — men det måste väl vara för att han redan i många år
förstått, att detta skulle bli slutet med hans svaga ögon, och så hade
han väl bjudit och betvingat sin själ allt sedan den tid han var bland
munkarna —.
Men då måste hon tänka på vilket hårt och tungt lidande detta hennes olyckliga barn fått bära — och att hon så föga märkt det, medan hon gick här och var upptagen av sitt eget. Nu smög Kristin Lavransdotter sig till att falla på knä, var stund hon var ensam, inför Jungfru Marias bild hemma på loftet och framför hennes altare i kyrkans norra ände, så ofta den öppnades. Klagande av hela sitt hjärta bad hon med ödmjuk gråt Frälsarens milda moder vara Björgulf i mors ställe och ersätta honom vad hans mor i köttet lämnat ogjort.
En sommarnatt låg Kristin vaken. Nåkkve och Björgulf hade då
flyttat tillbaka till högloftstugan, men Gaute låg därnere hos Lav-