Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/772

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

rans — för att de äldre bröderna ville öva sig i att vaka och bedja, hade Nåkkve sagt. Hon var nära att somna in omsider, då hon vaknade upp vid att hon hörde någon smyga uppe på loftsvalen. Det stapplade utför trappan — hon kände igen den blindes sätt att gå.

Han skulle väl bara ut ett ärende, tänkte hon — i alla fall steg hon upp och letade efter sina kläder. Då hörde hon hur dörren ovanpå slängdes upp — någon tog trappan i två, tre språng.

Modern sprang till förstugan och ut i dörren. Dimman låg så tät ute att det var nätt och jämnt man kunde skymta burarna på andra sidan tunet. Uppe vid gårdsgrinden kämpade Björgulf rasande för att befria sig ur broderns grepp:

»Mister du något du», skrek den blinde, »om du blir mig kvitt? — Då är du löst från alla eder — tarvar icke dö från denna världen —»

Vad Nåkkve svarade, kunde Kristin ej höra. Hon sprang på bara fötter ut i det genomvåta gräset. Björgulf hade lyckats slita sig lös nu — då stupade han, som fälld av ett slag, över den stora stenen, slog i den med knutna nävar.

Nåkkve såg modern, kom hastigt några steg emot henne:

»Gå in, mor — detta reder jag bäst upp ensam — I skolen gå in, säger jag», viskade han genomträngande, vände om och stod böjd över brodern igen.

Modern blev stående ett stycke därifrån. Gräsmattan var genomdränkt av väta, det dröp från alla tak, och droppar trillade av varje löv — det hade regnat hela dagen, men nu hade molnen sjunkit ned som tät, vit dimma. När sönerna kommo förbi om en stund — Nåkkve hade tagit Björgulf under armen och ledde honom så — vek Kristin undan inom förstudörren.

Hon såg att Björgulf blödde i ansiktet, han hade väl sårat sig på stenen. Ofrivilligt pressade Kristin sin hand in i munnen och bet i sitt eget kött.

I trappan försökte Björgulf ännu en gång slita sig från Nåkkve — han lutade sig inåt väggen och skrek:

»Förbannad, förbannad vare min födelses dag —!»

När hon hört Nåkkve stänga loftsdörren efter dem, smög modern sig ut och stod utanför i svalen. Länge hörde hon Björgulfs röst därinifrån — han rasade, skrek och förbannade — ett och annat av hans vilda ord kunde hon urskilja. Dessemellan förstod hon att Nåkkve talade med honom, men hans röst lät endast som ett dämpat mummel. Till sist snyftade Björgulf, högt och hjärtskärande.

Modern stod och skalv av köld och smärta. Hon hade bara fått på sig en kappa ovanpå linnet; hon stod där så länge att hennes utslagna hår blev vått av den råa nattluften. Äntligen blev det stilla på loftet.

Inkommen i stugan därnere gick hon bort till den säng där Gaute och Lavrans sovo. De hade ingenting märkt. Medan hennes tårar

764