»Inga», säger Lavrans och går fram, »har du mist vettet — talar du i yrsel?»
»Ja, I ären så gävt folk, I därborta på Jörundgård — du var en alltför rik man, du Lavrans Björgulfson, för att sonen min skulle våga tänka på att gilja till din dotter med heder — hon höll sig väl själv för god till det ock, Kristin. Men hon var icke för god att ränna efter honom på landsvägen nattetid och leka med honom bland snåren, den kvällen han for — spörj henne själv, så få vi se, om hon törs förneka det nu, då Arne ligger här död — och hon har vållat det med sin lösaktighet!»
Lavrans gjorde ingen fråga, han vände sig till Gyrd:
»Du får se till att du lugnar hustrun din, hon är ju rakt från vettet —»
Men Kristin lyfte sitt vita ansikte och såg sig förtvivlad omkring:
»Jag gick och mötte Arne den sista kvällen, för han hade bett mig. Men icke skedde där något mellan oss som var orätt.» Och i det hon tycktes samla sig och helt förstå, ropade hon högt: »Jag vet icke vad du menar, Inga — ljuger du på Arne, där han ligger — aldrig har han frestat eller lockat mig —»
Men Inga skrattade högt:
»Nej Arne, nej?» Men Bentein präst — han lät dig icke leka slik lek med honom. — Spörj du Gunhild, Lavrans, som tvådde lorten av dotter dins rygg, och spörj var man som var i bispens borgarstuga nyårskvällen, då Bentein gjorde spe av Arne, för han låtit henne gå och stod där som hennes narr. Sen lät hon Bentein gå hemåt med henne under pälsen hennes, och ville leka samma lek med honom —»
Lavrans grep henne i skuldran och lade sin hand över hennes mun:
»För ut henne, Gyrd! Skamlöst är det att du säger slikt vid denna goda piltens bår — men om så alla barnen dina låge döda här, så vill jag icke stå och höra dig ljuga om mitt — du Gyrd får stånda till svars för vad denna vanvettiga kvinna säger —»
Gyrd grep tag i sin hustru och ville leda bort henne, men han sade till Lavrans:
»Det är nu så, att det var om Kristin de bytte ord, Arne och Bentein, när sonen min miste livet. Välförståendes har du icke hört det, men det har nu gått tal här i bygden i höst —»
Simon slog med sitt svärd på den närmaste klädkistan:
»Nej, gott folk, nu fån I finna annat att tala om här i likstugan än min fästekvinna! — Präst, kunnen I icke få makt med dessa människor, så här bliver höviskt skick —»
Prästen — Kristin såg att det var yngste sonen på Ulvsvolden, som hade varit hemma över jul — öppnade nu boken och ställde sig framme vid båren. Men Lavrans ropade att de som fört slikt
70
