Han var bara glad åt att hon ville hålla till godo med sådant natthärbärge som han kunde bjuda henne, och han lovade att han själv skulle segla henne ut till Tautra dagen efter festen.
Till långt fram på natten satt hon ute på gården och samtalade med huskarlen, och det grep henne starkt då hon märkte, att Erlends forna män högt älskade och hedrade minnet av sin unge hövding — Åmunde nyttjade flera gånger det ordet om honom: ung. Genom Ulv Haldorsson visste de om hans olyckliga död, och Åmunde sade att han aldrig mötte någon av sina gamla stallbröder från Husaby-tiden, utan att de drucko för sin djärve husbondes minne — och två gånger hade några av dem gjort ett sammanskott och låtit läsa själamässa över honom på hans dödsdag. Åmunde frågade mycket om Erlendssönerna, och så frågade Kristin efter gamla bekanta. Det blev midnatt innan hon kom i säng bredvid Åmundes hustru — han hade nödvändigt velat att de båda skulle utrymma sin säng åt henne, och till sist måste hon med tacksamhet ta emot åtminstone hans plats.
Nästa dag var Olavsvakan. Redan tidigt på morgonen gick
Kristin nere på stranden, såg på brådskan vid bryggorna. Hennes hjärta
började hamra, när hon fick se herr abboten från Tautra stiga i land
— men de munkar som följde honom voro alla äldre män.
Redan före nonstiden strömmade folk till Kristkyrkan, bärande och stödjande sina sjuka och krymplingar, för att få en sådan plats åt dem i långhuset att de kunde komma vid skrinet, när det bars ut i procession nästa dag efter högmässan.
När Kristin kom in mellan de salustånd som slagits upp utanför kyrkogårdsmuren — där såldes mest mat och dryck, vaxljus och hyenden, flätade av säv eller björkkvistar, att lägga under sig på kyrkgolvet — träffade hon på Andebufolket, och hon tog då barnet, medan den unga kvinnan fick sig en dryck mungott. I detsamma kom de engelska pilgrimernas tåg med sång och fanor och tända ljus; i den förvirring som uppstod, när det skulle igenom de sammanpackade människomassorna vid salustånden, tappade Kristin bort Andebuborna, och sedan kunde hon inte återfinna dem,
Länge irrade hon hit och dit i utkanten av folkträngseln och vyssjade det skrikande barnet. När hon lade dess ansikte in mot sin hals och smekte det för att trösta det, sökte det med munnen och sög sig fast i hennes hud; hon förstod att det var törstigt, och nu visste hon sig ingen råd. Modern tycktes det fåfängt att leta efter, hon måste gå nedåt gatorna och höra om hon kunde få litet mjölk till det. Men när hon kom ut på Övre Langstræte och ville gå norrut, blev det omigen stor trängsel — söderifrån kom ett ryttarfölje, och samtidigt tågade borgarsvennerna från kungsgården in på platsen mellan kyrkan och korsbrödragården. Kristin trängdes in i den närmaste gränden, men också här färdades ridande
822
