och gående mot kyrkan, och trängseln blev så svår att hon till sist måste rädda sig upp på en stenmur.
Luften över henne fylldes av klockklang — från domkyrkan ringdes nona hora, Barnet slutade att skrika vid ljudet — såg upp mot himlen, och det kom en glimt av förstånd i dess slöa ögon — det smålog litet. Rörd böjde den gamla modern sig ned och kysste det arma krypet. Då såg hon att hon satt på stenmuren kring den humlehage som hörde till Nikulausgården, deras gamla stadsgård.
— Hon skulle väl känna den murade skorstenen upp genom torvtaket — baksidan av deras boningshus. Närmast henne lågo byggnader tillhörande det sjukhus som till Erlends stora förargelse hade fått rätt att använda hagen tillsammans med dem.
Hon tryckte den främmande kvinnans barn till sitt bröst, kysste och kysste det. Då vidrörde någon hennes knä —.
— En munk i predikarbrödernas vita kåpa och svarta hätta. Hon såg ned i ett gulblekt, fårat gubbansikte — en infallen, smal och lång mun, två stora, bärnstensgula ögon, som lågo djupt insjunkna.
»Kan detta vara — är det du själv, Kristin Lavransdotter!» Munken lade de korslagda armarna på muren och borrade ned huvudet mellan dem. »— Är du här!»
»Gunnulv!» Han flyttade på huvudet, så att det rörde vid hennes knä, där hon satt: »Tyckes det dig så underligt att jag är här —.» Då rann det henne i hågen att hon satt på muren till den gård som först varit hans och sedan hennes eget hem, och hon tyckte det var i alla fall underligt.
»Men vad är det för ett barn du har i knät — det är nu väl icke Gautes son, den där?»
»Nej —» vid tanken på lilla Erlends friska, ljuva ansikte och starka, välskapade kropp tryckte hon det lilla eländiga främmande barnet intill sig, överväldigad av medömkan: »Det är barnet till en kvinna som jag hade följe med över fjället.»
— Men då dagades det för henne vad Andres Simonsson hade sett i sin barnsliga visdom. Full av vördnad såg hon på den ynkliga varelse, som låg i hennes famn.
Men nu grät barnet igen, och hon måste allra först fråga munken om han kunde säga henne var hon skulle få någon mjölk till det. Gunnulv förde henne öster om kyrkan till Predikarliv och skaffade henne mjölk i en skål. Medan Kristin matade sitt fosterbarn, samtalade de med varandra, men det gick underligt trögt.
»Så lång tid har gått, och så mycket har hänt sedan sist», sade hon sorgset. »Och tunga vore de väl också för dig att bära, de tidender du sporde om din bror?»
»Gud nåde hans arma själ!» viskade broder Gunnulv uppskakad.
Först då hon frågade om sina söner i Tautra, talade Gunnulv något mera, Med hjärtlig glädje hade konventet tagit emot dessa två noviser, som härstammade från landets bästa ätter. Nikulaus
