här med Erlend, men färden ut till det nunnekloster hans ättefar hade stiftat — som Erlend några gånger hade nämnt att de borde företaga — hade aldrig blivit av. Hon hade inte varit i land vid Reins kloster, innan hon kom dit för att stanna.
Hon hade tänkt att livet här skulle vara likt det hon kände till från nunneklosterna i Oslo och Bakke, men här var mycket annorlunda och mycket mera stilla. Här voro systrarna sannerligen döda för världen. Fru Ragnhild, abbedissan, berömde sig av att det var fem år sedan hon varit in till köpstaden och lika länge sen någon av hennes nunnor hade satt foten utanför klostrets hank och stör.
Här voro inga barn som skulle uppfostras, och vid den tid då Kristin kom till Rein funnos där ej heller några noviser i klostret; det var så många år sedan någon ungmö hade sökt inträde i systerskapet, att den yngsta i konventet, syster Borghild Marcellina, redan varit vigd nunna i sex vintrar. Yngst till åren var syster Turid, men hon hade sänts hit i sitt sjätte år av farfadern, som var präst vid Klemenskyrkan, en mycket sträng och allvarlig man, och flickan hade haft förkrympta händer från födelsen och även eljest varit något vanför, så hon hade blivit invigd, så snart hon uppnått laga ålder. Nu var hon trettio år gammal, mycket sjuklig, men hon hade ett intagande ansikte, och från första dagen Kristin kom till klostret lade hon sig särskilt vinn om att tjäna henne, ty hon tyckte att syster Turid påminde om hennes egen lilla syster Ulvhild, som dog så ung.
Sira Eiliv sade att låg ätt borde väl icke vara något hinder för de mör som ville söka sig hit för att tjäna Gud. Men likväl hade det varit så, alltsedan klostret i Rein grundlades, att det var nästan bara döttrar eller änkor till högättade män från Tröndelagen som gåvo sig in här. Men under de onda och oroliga tider som rått i riket sedan salig kung Håkon Håläggs död tycktes fromheten ha blivit mycket mindre bland storhövdingarna — nu var det mest döttrar till stadsbor och välbärgade bönder som tänkte på att leva som nunnor. Och de sökte sig snarare till Bakke, där många av dem hade varit för att undervisas i gudsfruktan och kvinnlig handagärning, där systrarna mest härstammade från enkelt folk och där icke klausulen var så sträng och klostret icke låg så långt från allfarväg.
Emellertid var det icke ofta Kristin fick tillfälle att tala med Sira Eiliv, och hon förstod snart att prästens ställning i klostret var både ansträngande och ömtålig. Ehuru Rein var ett rikt kloster och systraskapet knappt räknade hälften så många nunnor som stiftelsen skulle kunnat föda, voro dess penningförhållanden i stor oordning, och det hade svårt att reda sig med sina utgifter. Men de tre sista abbedissorna hade varit mer fromma än världsligt visa kvinnor; likväl hade de och deras konvent hävdat, med näbb och klor, att de icke skulle lyda under ärkebiskopen — detta togo de så noga att de icke ens ville låta sig rådas av hans faderliga välvilja. Och deras ordensbröder från Tautra och Munkabu, som hade varit präster vid kyrkan,
828