hade alltid varit gamla män, för att det icke skulle uppstå ont tal, men dessa hade icke varit mer än måttligt duktiga hushållare med klostrets timliga välfärd. När kung Skule byggde den vackra stenkyrkan och skänkte sin odalgård till kloster, uppfördes byggnaderna först av timmer, och de hade brunnit upp för trettio vintrar sedan. Fru Audhild, som var abbedissa på den tiden, började bygga upp dem igen av sten, från hennes tid voro även många förbättringar i kyrkan och den vackra konventsalen. Hon hade också gjort en färd till generalkapitlet vid ordens moderkloster, Tart i Burgund, och från den resan hade hon hemfört det härliga elfenbenstornet som stod i koret nära högaltaret — ett värdigt förvaringsrum för Herrens lekamen, kyrkans yppersta prydnad och nunnornas stolthet och käraste hjärteklenod. Fru Audhild dog med det vackraste rykte om fromhet och dygd, men oklok handel med egendomar under hennes tid hade skadat klostrets välstånd, och de senare abbedissorna hade icke haft förmåga att gottgöra skadan.
Hur det tillgått att Sira Eiliv kommit dit såsom präst och ombudsman fick Kristin aldrig veta, men så mycket förstod hon, att från första stund hade abbedissan och systrarna med ovilja och misstro tagit emot en sekularpräst,[1] och Sira Eiliv hade det så ställt för sig i Rein att han var nunnornas präst och själasörjare, skulle se till att bringa på fötter skötseln av klostrets gods och få ordning i dess räkenskaper, alltunder det han erkände abbedissans överhöghet, systrarnas självstyrelse, abbotens av Tautra granskningsrätt och höll vänskap med den andra prästen vid kyrkan, en munk från Tautra.
Hans ålder och rykte för ofläckad sedlig vandel, ödmjuk gudsfruktan och insikt både i kanonisk rätt och i landslagen lände honom väl till nytta, men han måste vara mycket varsam i allt sitt uppträdande. Tillsammans med den andra prästen och kyrkobetjäningen bodde han i en liten gård som låg nordost om klostret. Där härbärgerades också de munkar som en och annan gång kommo ut från Tautra i olika ärenden. När Nikulaus en gång blev vigd till präst, visste Kristin, att om hon levde så länge, så skulle hon en gång också få höra sin äldsta son läsa mässan här i kyrkan.
Kristin Lavransdotter hade först blivit intagen som proventkvinna.
Men sedan hon inför fru Ragnhild och systrarna, i närvaro av Sira
Eiliv och två munkar från Tautra, hade avlagt löfte om renlevnad,
lydnad mot abbedissan och systrarna och till tecken på att hon
avsade sig allt förfogande över jordiska ägodelar hade överlämnat
sitt sigill åt Sira Eiliv, som högg sönder det, fick hon bära en dräkt
lik systrarnas: gråvit ylleklänning, men utan skapular,[2] vitt lin och
svart slöja. När någon tid hade gått, var det meningen att hon
skulle begära att upptagas bland systrarna som vigd nunna.
