kraft. Det såg ut som om han gick i underplaggen, tänkte modern. Men pannan och de vackra ögonen voro icke förändrade.
»Du ser ut som om något tyngde dig, Skule», vågade modern sig fram med.
»Nej, nej, nej.» Det var bara vädret, sade han och ruskade på sig. Det var ett underligt, rödbrunt sken i dimman, där solen osynlig gick ned. Kyrkan stod underlig och mörk ovan trädgårdens kronor, flytande ut i ett leverrött dis. De hade måst ro in genom hela fjorden i vindstilla, sade Skule. Så ruskade han litet på sig igen och berättade mera om bröderna.
Han hade varit ett ärende söderut i landet för herr Bjarne i våras, så från Ivar och Gaute hade han färska nyheter, ty han hade ridit upp genom landet och dragit över fjällen från Våge hem till Västlandet. Ivar levde lyckligt; de hade två små söner på Rognheim, Erlend och Gamal, vackra barn. »Men på Jörundgård kom jag till barnsöl — och så menade Jofrid och Gaute att eftersom I ären död från världen nu, så kunde de kalla upp den lilla mön efter er; Jofrid är så stolt över att ha er till svärmor — ja, I len nu, men när I icke skolen bo i samma gård längre, så skolen I veta att Jofrid tycker det låter något att tala om ’min svärmor Kristin Lavransdotter’. Men jag gav Kristin Gautesdotter mitt bästa fingergult ty hon hade så fagra ögon att jag tror mest hon blir lik eder —»
Kristin smålog, tung till sinnes:
»Snart får du mig att tro, Skule min, att jag tyckes mina söner så berömlig och utan vank som gammalfolket plägar bli först när det är under mullen.»
»Tala icke, så, mor!» sade mannen underligt häftigt. Så skrattade han litet: »I veten gott att det ha alla vi bröder menat, alltsedan vi fingo brok på baken, att I ären den yppersta och mest storsinnade kvinna — ehuru I tryckten oss väl hårt under edra vingar mången gång, och så gåvo vi igen, kanske något hårt, innan vi sluppo ut ur redet —
— Men I haven då fått rätt i det att Gaute var hövdingsämnet bland oss bröder», sade han storskrattande.
»Du behöver icke håna mig för det nu, Skule», sade Kristin — och Skule såg att modern rodnade ungt och skärt. Men då skrattade han ännu mera:
»Det är sant, mor min — Gaute Erlendsson i Jörundgård har blivit en mäktig man i norddalarna. Han kom i slikt rykte genom brudrovet» — Skule skrattade med full hals; det klädde illa hans vanställda mun. »De kväda en visa om det, ja där sjunga de nu att han tog mön med järn och med stål, och han slogs med fränderna hennes tre dagar i ända uppå heden — och det gillet som herr Sigurd höll på Sundbu, då han blidkade fränderna med guld och med silver, det får också Gaute äran av i visan — men det tyckes icke
838
