skada vidare att det är lögn: Gaute råder över hela bygden och litet längre — och Jofrid råder över Gaute —»
Kristin skakade på huvudet med det lilla vemodiga leendet. Men hon blev ung i ansiktet, medan hon såg på Skule. Nu tycktes han henne mest lik fadern — den unge krigsmannen med det härjade ansiktet hade likväl mest av Erlends friska levnadsmod — och det att han så tidigt hade måst ta sitt öde i egna händer, hade givit honom en kylig fasthet i sinnet, som gjorde moderns hjärta så välgörande tryggt. Med Sira Eilivs ord i minnet förstod hon med ens att vilka farhågor hon hyst för sina självsvåldiga söner och hur hårdhänt hon ofta tagit itu med dem, för att hon pinats av ängslan för deras skull — så hade hon nog varit mycket mindre nöjd med sina barn om de varit tama och spaka.
Så frågade och frågade hon om sonsonen, liten Erlend — men honom hade nog Skule inte sett vidare på — jo, han var frisk och vacker och van att alltid få sin vilja fram.
Den ohyggliga färgen av levrat blod i dimman bleknade, och mörkret började falla på. Kyrkans klockor begynte ringa; Kristin och sonen reste sig. Då tog Skule hennes hand:
»Mor», sade han lågmält. »Minnes I att jag en gång burit hand på eder? Jag slängde ett bollträ i vrede, och det råkade eder vid ögonbrynet — minnens I? Mor, medan vi två äro ensamma, sägen mig att I haven till fullo tillgivit mig detta!»
Kristin drog ett långt andetag — ja, hon mindes. Hon hade sagt åt tvillingarna att rida upp till sätern i ett ärende — men när hon kom ut på tunet, gick hästen där och betade med klövsadeln på, och sönerna sprungo och slogo boll. Då hon strängt tillrättavisade dem härför, slängde Skule bollträt ifrån sig i vredesmod —. Men mest kom hon ihåg hur hon gick där och ögonlocket svullnade, så att ögat var alldeles igensvällt; bröderna sågo på henne och på Skule och undveko pojken som om han varit spetälsk — Nåkkve hade först utan förbarmande givit honom ett grundligt kok stryk. Och Skule drev omkring och satt och hängde, sjudande av trots och blygsel bakom den hårda, hånfulla minen. Men när hon om kvällen i mörkret stod och klädde av sig, kom han smygande — sade ingenting, men tog hennes hand och kysste den. Och när hon rörde vid hans skuldra, slog han armarna om halsen på henne och tryckte sin kind intill hennes — hans var sval och mjuk och litet rundad ännu, ett barns kind ännu, kände hon — han var bara barnet i alla fall, den egenrådiga, häftiga pojken —.
»Det har jag, Skule — så fullt att Gud allena vet det, för jag kan icke säga dig hur fullt jag förlåtit dig det, min son!»
Ett ögonblick stod hon med handen på hans skuldra. Då grep han kring hennes handled, tryckte den så att hon jämrade sig — i nästa ögonblick kastade han sig intill henne så innerligt ömt och så rädd och blyg som den gången.
