»Herre, misskunna dig över oss alla — Lovad vare Gud och Maria mö att du likväl blev sänd hitupp, Skule min —»
Mannen skar tänder i mörkret:
»Vi sade så, vi också, mina män och jag, den morgon vi fått upp seglen och höllo utåt bukten. När vi kommo norrut i Moldösundet, sjuknade den första, Vi bundo stenar vid hans fötter och ett kors på hans bröst, när han var död, lovade honom en själamässa, när vi skulle komma till Nidaros, och kastade liket i sjön, Gud förlåte oss! Med de två nästa lade vi i land och skaffade dem själahjälp och gravgårdsfred — sin lott kan en man icke undfly likaväl. Den fjärde dog, när vi rodde in i älven och den femte i natt —»
»Är det nödvändigt att du far tillbaka till köpstaden?» frågade modern något efteråt. »Kanske du icke stannar här?»
Skule skakade på huvudet, skrattade glädjelöst:
»— Åh, snart tänker jag det blir detsamma var en är. Gagnlöst att rädas — rädd man är halvt död. Men Gud give jag vore så gammal som I, mor!»
»Ingen vet vad den blir förskonad för som dör i ungdomen», sade modern stilla.
»Tyst, mor! Tänken på den tid då I själv voren tre och tjugu Vrrat gammal — haden I velat gå miste om de år I levat sedan —?»
Fjorton dagar därefter såg Kristin för första gången en pestsjuk.
Ryktena om att digerdöden härjade i Nidaros och spred sig i
bygderna hade nått till Rissa — huru är ej gott att veta, ty folk höll
sig hemma, och var man rymde in i skog och myr, om han såg en
okänd färdeman på vägen; ingen öppnade sin dörr för främmande
folk.
Men en morgon kommo två fiskare upp till klostret bärande en man mellan sig i ett segel; när de i dagbräckningen kommit ner till sin båt, hade de funnit en främmande snäcka vid bryggan, och i denna låg karlen medvetslös — han hade hunnit med att göra fast sin båt, men icke att komma upp ur den. Mannen var barnfödd i ett hus under klostret, men hans släkt var bortflyttad från bygden.
Den döende låg i det våta seglet mitt på tunets gräsmatta, fiskarena stodo långt ifrån honom i samtal med Sira Eiliv. Leksystrar och tjänstekvinnor hade flytt in i husen, men nunnorna stodo i en klunga vid dörren till konventhuset — en skara skälvande, uppskrämda och förtvivlade gamla kvinnor.
Då trädde fru Ragnhild fram. Hon var en liten mager gumma med ett brett och platt ansikte och en liten rund, röd näsa som liknade en knapp; hennes stora ljusbruna ögon voro rödkantade och runno alltid litet.
»In nomine patris et filii et spiritus sancti», sade hon klart och tydligt, sväljde därpå ett tag. »Bären in honom i gäststugan —»